Karlbesök

Imorse skuttade jag upp ur sängen och kastade i mig frukost, för att sedan sätta mig i bilen och bränna iväg till Linköping för att hälsa på Karl. Det var längesen vi sågs. Inte sedan i somras. Guud, vad jag har längtat efter honom.

Vi drack förmiddagskaffe innan vi gick ut på stan i jakt på en vinterjacka till karlsloken. Men hungern gjorde sig påmind i båda våras magar, så vi fick gå och äta. Karl förespråkade kinamat och så fick det bli. Buffén gjorde den ene mättare än den andra. Vi beslutade oss för att promenera ner maten istället för att den skulle komma upp. Det resulterade i att Karl fick håll. Jag erbjöd honom att åka snålskjuts på min rygg. Ett erbjudande han nappade på.

Vi drog till oss en hel del blickar och när vi passerade ett skyltfönster förstod vi varför. Jädrans, vad jag garvade när jag fick se oss.

När vi gick där och promenerade ner maten kom jag på den eminenta idén att åka till Cloettas chokladfabrik. Oturligt att Karl och hans tjej inrättade ett godisförbud i torsdags. Något han genom ett sms upphävde innan vi drog dit.

Det blev så roligt när vi kom på att det vart Kalle i Chokladfabriken av alltihop. Ja, hela den här dagen har varit en stor skratt- och fnissfest. Jag fattar inte hur Karl kan få mig så skrattig.

När vi åter kom in till stan gick vi och köpte den där jackan, och sen drack vi eftermiddagskaffe. Jag frågade snällt om Karl inte kunde spela lite piano för mig, vilket han gjorde. Han är otroligt duktig. Jag blir lika imponerad varje gång. Jag kan inte förstå hur man kan vara så talangfull som han är. Jag skulle kunna sitta och lyssna på hans spelande i flera timmar utan att tröttna.

Sen kom ju det tråkiga. Att säga hej då. Men jag gjorde det snabbt och snyggt. Men när jag stängde dörren efter mig så dog jag lite granna.