Dagens hysteriska skrattanfall

Igår när jag vek tvätten saknades det två strumpor. En av Daniels och en av mina. Daniels kom lite senare tillrätta, men min var spårlöst borta. Jag letade som en tok. I alla maskiner, i alla fickor på Daniels arbetsbyxor men utan framgång. Aja, tänkte jag. Vad är väl en strumpa mer eller mindre?

I eftermiddags fick jag detta mms av Daniel:

Tillåt mig att förstora upp bilden:

Jag skojar inte när jag säger att jag inte minns när jag skrattade så mycket senast. Jag fick ta av mig till bara linnet, jag vart så varm. Och tårarna bara rann. Jag skrattade så jag tjöt. Jag fick upp så många scenarion i mitt huvud, jag kunde se Daniels min framför mig när denna lilla strumpa kom tillrätta.

Jag hann även tänka på att min lilla strumpa befann sig i Falköping på en arbetsplats som är mansdominerat. Jag funderade även på vad Daniels arbetskamrater tänkte. "Den där Persson måste ju vara helt besatt. Ta mig sig tjejens strumpa och lägger på bordet när han ska äta lunch."

Det fanns liksom ingen hejd på mina tankar. Och Ulrika kunde inte jobba för att jag hade mitt hysteriska skattanfall. Och inte kunde jag berätta det roliga heller, eftersom jag inte fick fram ett ord. Men det slutade med att hon skrattade hon också, för att jag skrattade så innihelskotta.

Och sen kom ju det roligaste:

Ja herre min ge. Härligt det är att skratta så mycket. Och nu är min strumpa hemma i tryggt förvar.