För första gången sedan jag blev utexaminerad har jag varit handledare för en klass från början till slut. Från små sjuor till nior. Man hinner lära känna varandra väl under tre år, och det har varit så härligt att följa deras utveckling från barn till ungdomar.
Jag brukar säga att jag mina elever är mina barn. Man lär känna varandra väl, vissa mer än andra såklart. 9E var helt fantastiska. Det var inte alltid härligt att undervisa dem och de kunde driva mig till vansinne, men det fanns inget ont i dem och jag tyckte genuint om att umgås med dem även utanför klassrummet.
Så när det närmade sig skolavslutning kände jag ett visst vemod. Tre år är en lång tid och de hade satt avtryck i mig.
I avslutningsveckan var det dags för den traditionsenliga supén med niorna. Herregud, vilken rolig kväll! Vi åt middag, hade spex och dansade oss svettiga.
Fastän vi var kompensationslediga dagen efter följde jag och min handledarkollega Maria med klassen och körde gokart. Sixten var hemma med mig eftersom jag var ledig, så han fick hänga på. En kille i klassen tävlar i karting och det är hans familj som äger gokartbanan.
Jag hade aldrig kört förut och tänkte att om det var någon gång som skulle bli den första så var det då. I just det sällskapet. Jag visste att de inte skulle skratta åt mig eller göra narr av mig. Den ömsesidiga respekten har vi för varandra. Så jag svidade om och hoppade i.
Jag var livrädd. Det kändes som det gick SÅ fort. Jag var rädd att jag skulle volta i varenda kurva. När jag stannade kände jag mig ändå nöjd med min insats. Jag hade ju ändå tagit kurvorna i typ 200 km/h.
En elev hade filmat när jag körde och när jag fick se filmen höll jag på att skratta ihjäl mig. Det visade sig att jag knappt hade styrfart. Det är jag som kör med grön hjälm.
Jag skrattar fortfarande när jag ser det här filmklippet. Och jag var rädd att volta. Helt galet roligt!
Sixten tyckte att det var toppen på gokartbanan. Han har ju varit med mig på jobbet några gånger och känner sig trygg med mina stora barn. Och de brukar säga att Sixten är klassens maskot. När jag hade kört färdigt ville Sixten också prova att ha overall och hjälm. Så söt!
Tims pappa letade fram en overall i Sixtens storlek och Sixten var bra sugen på att åka. Men när Tim erbjöd honom att åka med så vågade han inte. Eftersom jag känner mitt barn väl visste jag att han skulle ångra sig. Jag erbjöd mig därför att springa bredvid och då gick det bra. Jag sprang med två meter och då visste jag att Sixten kommit över sin oro.
Det finns ett extra utrymme i mitt hjärta där kärleken till människor som gör det där extra för Sixten finns. Och efter den dagen har Tim en plats där. Han körde varv på varv med Sixten i sitt knä. Det säger också en hel del om mitt förtroende för Tim som kartingförare.
När Sixten klev ur bilen stod klassen och applåderade och berömde honom för hans mod. Sixten var såååhå glad och nöjd. Och stolt över sig själv att han vågade. Både mitt mammahjärta och mitt lärarhjärta svämmade över.
Och så kom då den sorgliga skolavslutningsdagen. Jag funderade ett tag på om jag skulle klä mig i svart, för det kändes som jag skulle gå på begravning. Det var så sorgligt när vi sa hej då och skiljdes åt. Mina barn. Nu är de utflugna och jag undrar så hur de ska klara sig utan mig. Haha! Det kommer de göra galant såklart. Jag hoppas och vill tro att jag gjort lika stort avtryck på dem, som de gjort på mig. Och att de aldrig glömmer när det ska vara de eller dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar