Som en kratta

Imorse var jag och Sixten ute redan kvart i 8. Om det hade varit igår, hade klockan varit kvart i 7. Det bästa sättet för mig att undvika att bli påverkad av den där timmen hit eller dit är att inte tänka på vad klockan skulle varit "egentligen". Så det var enda gången idag jag gjorde det.

Vi skippade morgonpromenaden idag och gick all in på att kratta i trädgården. Sixten tröttnar ju ganska fort, men han sysselsatte sig själv genom att leka i sandlådan, såga ner träd och köra traktor.

Vi åt mellanmål ute i solen och då fick Sixten ett nära möte med en nyckelpiga. Han var lite hårdhänt, så eventuellt dödade han den. Oklart vilket, för den tappades i gräset och återfanns inte.

Jag är så fascinerad och avundsjuk på Sixtens ögonfransar! De är så himla långa. Helt fantastiska.

Framåt dagen började Sixtens visa sitt missnöje till att jag bara krattade och krattade. Han tyckte att jag var tråkig och gick in och hämtade iPaden och satte sig ute på trappan och tittade på den en stund. Jag fick dåligt samvete och kände mig som världens sämsta mamma, så jag la ifrån mig krattan och så gick vi in och lagade mat istället. 

Efter middagen ringde jag till min kusin David och frågade om Sixten och Stella kunde leka. Jag tänkte att Stella kunde komma hit, men Sixten ville hellre åka dit och så blev det. Så efter Sixtens vila skjutsade jag honom till Ebbetorp, och sen åkte jag hem och fortsatte mitt krattande.

Låt mig få säga något om att kratta gräsmattan. Jag kan typ inte tänka mig något värre. Jag tycker att det är vedervärdigt. Jag vet inte varför, det bara är så. För mig känns det som ett evighetsarbete. Jag kan liksom inte se något slut. Fasa tur att man ser en omedelbar förbättring.

När klockan började bli kväll hämtade jag hem Sixten. Mot hans vilja såklart. Han hade ju jätteroligt med Stella och på Ebbetorp med alla maskiner. 

När vi kom hem åt vi kvällsmat, duschade och sen var det hopp i säng för den yngre. Nu ska jag plocka fram kläder tills imorgon och sen ska även jag gå till sängs.