Det här med att baka pepparkakor är något speciellt och det har jag att tacka mormor för. Vi bakade ju alltid pepparkakor hos henne när vi var små, och efter ett par års uppehåll, även när vi var äldre. Nu gick ju mormor bort förra året, men vi syskon bestämde oss för att försöka hålla traditionen vid liv ändå.
Jag känns ju inte alls så speciellt att baka pepparkakor utan mormor. Det är ju alltid hon som har haft ansvaret, gjort degen och passat kakorna i ugnen. Nu är det jag som står för degen och det är rena turen att vi inte bränner pepparkakorna. Men det är väl så när man blir vuxen kan jag tro. Traditioner och ansvar ändras. Livet ändras.
En sak som är densamma är i alla fall glädjen och skratten. För vi har så roligt! Och det är pepparkakor och deg högt och lågt. Precis som det ska vara.
Jag trodde att det skulle bli kaos när Sixten var med och bakade. Men det gick förvånansvärt smidigt. Han var helt koncentrerad och gjorde nog bara en enda pepparkaka, men åt desto mer deg.
Precis som jag. Eller ja, jag gjorde väl fler pepparkakor än en men åt nog lika mycket deg som han. Sett till proportion och storlek på våra kroppar.
När vi bakat färdigt drack vi kaffe och glögg medan vi pyntade peppisarna med kristyr och Non Stop.
Nu har jag förberett för en ny arbetsvecka. Matlådor är gjorda och väskorna packade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar