Jag - en energitjuv

Den här lilla onsdagen hade kunnat bli precis hur dålig som helst. När jag vaknade imorse var jag så trött så trött och hade ingen energi eller lust till något. Hade jag fått bestämma hade jag legat kvar i sängen hela dagen. Men jag vakande av att Sixten låg och pratade och sparkade mig i ryggen. Det var bara för mig att gå upp och göra välling.

När jag ätit frukost och gjort mig iordning bäddade jag ur sängen och la in en tvätt. Sixten ville sova frukost och om inte Lena skulle kommit hade jag nog gjort honom sällskap.

Istället passade jag på att plocka iordning lite här hemma och bädda i sängen.

Lena behövde bara komma innanför dörren och visa upp sin gestalt så var min trötthet som bortblåst. Konstigt det där, hur vissa utsöndrar energi för en annan att bara suga i sig.

Vi drack kaffe och gav våra barn mat innan vi gick ut och gick en promenad.

Det är så roligt, jag tänker ofta på det. Hur dessa två små barn inte kommer ha något annat val än att bli kompisar.

Det var som när jag träffade Lenas Micke första gången och inledde vår konversation med "Micke, vi måste bli kompisar du och jag!" För jag och Lena umgicks jämt, och inte kunde hon vara tillsammans med Micke om han och jag inte tyckte om varandra. Ha! Stackarn hade inget val. Ville han ha Lena fick han mig på köpet så att säga.

Lena och promenaden gav mig energi till att dammsuga hela huset, rensa ur kylskåpet och städa köket. Under dagen har också fyra maskiner tvätt tvättats.

Idag har Sixten sovit väldigt mycket. Men när han inte gjort det har han varit desto mer aktiv. Det där gymmet får utstå en hel del.

Nu har vi ätit pannkakor och tittat på ett avsnitt av Paradise Hotel. Precis när det var slut knackade det på dörren.

- Gå och öppna, sa jag som sitter med en sovande Sixten i knät.

Daniel gör ingen ansats för att röra sig.

- Men gå och öppna, sa jag igen.

- Vem är det?

- Det vet väl inte jag. Kan du gå och öppna dörren?!

- Vem är det då? muttrade Daniel på väg nedför trappan. Jag kanske måste ha ett vapen.

Jag skrattar än. Vapen? Ja, jag skulle inte ens komma på tanken. Så olika vi är.

- Posted using BlogPress from my iPhone