Explosionsrisk

Snart har det nog inte undgått någon att jag oftare än sällan lider av ett synnerligen dåligt humör. Det bara kokar av ilska i min kropp, och passar man sig inte noga får man en utskällning eller i bästa fall en snäsig ton. Vad detta kommer sig kan man ju naturligtvis spekulera i, men nu är det som det är och så har det varit i ett par veckors tid. Att jag och Andréa åkte iväg på spa igår var nog precis vad jag behövde. 

Vi hade en underbar dag. Vi hade det roligt och mysigt och skönt. Vi var i stort sett ensamma så vi kunde göra lite som vi ville. Vi badade i stort sett hela dagen; stod på händer, tävlade om vem som kunde simma längst under vattnet och bubblade i bubbelpoolen. Väldigt många skratt och väldigt mycket prat hann vi också med.

För första gången i mitt liv fick, eller fick och fick, betalade jag en rygg- axel- och nackmassage. Det var så himla skönt för en halvsliten mamma som jag. Mer sånt!

Jag avslutade dagen med att gå in i herrarnas omklädningsrum. Lite som grädde på moset. Jag kom in där, såg att allt var spegelvänt och trodde på allvar att jag fått något fel i hjärnan. Att jag fått en stroke eller så. Länge och väl stod jag där som ett fån och fattade inget. Tills det kom tre män i morgonrock. Då, först då, förstod jag. Jag ba: "Men herregud!" De ba: "Ja, guuud!" Sen pep jag därifrån under ett asgarv. Andréa låg i ett örtbad så jag hade ingen att skratta med eller ens berätta för, så jag fick ha mitt skrattanfall ensam medan de andra besökarna tittade undrande på mig. Tur att vi skulle åka hem.

Jag tyckte såklart att det kändes svårt att åka ifrån Sixten. Men för första gången sedan han kom kände och känner jag att jag måste tänka på mig själv. Innan jag exploderar. Vi intensiv-gosade innan jag åkte

 och intensiv-gosade när jag kom hem. 

 

Imorse beslöt sig Sixten, helt emot mina planer, att ta sovmorgon. Därför hann jag inte, som jag tänkt, att gå ut och gå innan jag åkte till gymmet. Istället åt jag frukost i lugn och ro innan det var dags för mig att dra.

Andra gången jag satte min fot på gymmet på 5½ månad, och idag var det dags att göra power-premiär. Jag har väl aldrig känt mig såhär slapp och svag. Eh, jo det har jag ju naturligtvis. Större delen av mitt liv. Alltså den delen då jag inte rörde på mig mer än på idrottslektionerna i skolan. Jag rättar mig själv: jag har inte känt mig såhär slapp och svag de senaste tio åren. Så. Rätt ska vara rätt.

Jag crossade lite först, vilket gick betydligt bättre än senast. Kan det var promenaderna mån tro? Efter det en timmes power, lett av superduktiga Ananthi. Jag minns inte ens vad jag hade för vikter senaste jag körde. För typ ett år sedan nu. Men jag tyckte att jag lastade på ganska bra ändå. Med facit i hand fegade jag eftersom jag klarade alla hela låtarna utan att vilja dö. Alla utom en. Men så var jag också osäker på statusen på min kropp och hellre fega än fälla tänkte jag. Jag kommer ha grymme träningsvärk imorgon, det känner jag redan nu.

Nu ska jag snart börja göra mig i ordning för att gå på kalas hos min kusin David och hans Elin. 25+25+1-årskalas.