När livet kommer ikapp en och vänder upp och ner på det mesta tappar jag lusten till att skriva. Min hjärna går i spinn på högvarv och topparna är lika höga som dalarna är djupa. Och det vill inte säga lite. Jäääättehöga och jäääättedjupa.
För mig, som är en känslomänniska, är det påfrestande såklart. Det var längesedan jag kände mig så glad som jag gör nu. Samtidigt som det var längesedan jag kände mig så ledsen som jag gör nu. Tiden går galet fort samtidigt som den går hur långsamt som helst. Dessutom känner jag detta samtidigt, på en och samma gång. Jättekonstigt. Och jättejobbigt.
Jag tittar i kameran på mobilen för att se vad jag dokumenterat under de senaste veckorna.
Inte mycket. Men det jag tagit kort på är ändå det viktigaste här i livet. Barnet mitt.
Inte mycket. Men det jag tagit kort på är ändå det viktigaste här i livet. Barnet mitt.
Jag inser att jag måste skärpa mig. På riktigt skärpa mig. Stanna upp och fokusera. Sluta tänka så förfärligt mycket. Börjar här och nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar