Första veckan efter lov är alltid lite kämpig, så jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag bokade in sju möten fördelat på tre dagar. Kanske tänkte jag att jag skulle vara pigg, utvilad och mötessugen. Pigg och utvilad var jag, men när jag får vara hemma med min killar i en hel vecka längtar jag något alldeles fruktansvärt efter dem.
Eftersom Daniel hade jour i veckan behövde jag inte skjutsa Sixten till Falköping i tisdags. Istället åkte vi hem och Sixten ville med ut och cykla medan jag sprang. Och det fick han ju såklart. Jag kunde inte springa riktigt lika fort som jag gör när jag inte har sällskap, men det gjorde inte så mycket. Det var roligt att Sixten var med. Tyckte jag. Han tyckte mest att det var jobbigt.
På kvällen gick han in till min säng innan jag ens hunnit gå och lägga mig. Det gjorde inget. Det är lycka för mig att få krypa ner bredvid honom. Snuffsa och gosa tills jag somnar. Han är så söt att jag dör sötdöden.
Även onsdags slutade jag tidigt och min plan var att springa och att Sixten skulle vara med Jesper. Men efter mycket om och men gav vi oss alla ut på en promenad istället. Mysigt och roligt! Sixten körde ner i det djupaste dike man kan tänka sig. Det var ju inte roligt, men i övrigt var det det.
I torsdags vaknade vi upp till snö. Det kunde kvitta mig, men Sixten blev så glad. Han har velat köra med sin plogbil i snö och nu kunde han göra det. Så nöjd han var.
Sixten har varit hos sin pappa i helgen, så jag har passat på att träna, storstäda huset, storhandla, tvätta bilen, källsortera och jobba.
Vecka 9 bjuder på tandläkarbesök för Sixten, födelsedag för mig, förstelärarmöte och födelsedagsfirande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar