Sixten och jag har alltid varit Team Lundell. Det har alltid varit han och jag. Han är mitt livsverk, och jag kan inte förstå och ta in att han är min. Kärleken jag känner till mitt barn är obeskrivlig, och den senaste tiden har den växt sig så mycket starkare.
Jag har alltid känt att det varit jobbigt att vara ifrån honom - jag har längtat hem från jobbet och känt mig oglad när han varit hos sin pappa. Men nu känner jag att det nästan är outhärdligt. Jag vill vara med Sixten jämt och hela tiden.
Han är så himla rolig och smart. Han är omtänksam, hjälpsam och har ett väldigt stort hjärta. Han kan prata sig ur vilken situation som helst och han tänker så mycket. Han är glad och aktiv och sååhå mysig.
I april fyller han fyra år. Snart är han inte ett litet barn längre - han är ett stort barn. Jag vill inte att han ska bli äldre.
Förra veckan sov väldigt kort stund i sitt rum. Han har somnat om i min säng och när jag gått och lagt mig har jag legat och tittat på honom. Jag skulle kunna titta på honom tills jag dör. Jag älskar honom så det gör fysiskt ont i min kropp.
Han är glass och ballonger. Han är solens sol och livets liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar