Jag kunde nästan inte säga hej då till Sixten när han och mamma lämnade av oss på tågstationen förra söndagen. Jag fick verkligen stålsätta mig för att inte visa hur jobbigt jag tyckte att det var. Så fort jag stängt bildörren och vänt ryggen till började jag storgråta. Sixten är specialist på att känna av stämningar, så att jag för över min sjukliga separationsångest på honom är inte märkligt. Han i sin tur hade gråtit till och från hela vägen hem berättade mamma.
Jag har, trots en gruvlig längtan efter mitt barn, haft en fantastik vecka i Dominikanska republiken. Jag vill så gärna säga "på" Dominikanska eftersom det är en ö. Men där borta sa reseledaren "i" så jag vet inte.. Kanske man säger "i" eftersom Haiti ligger på samma ö. Jaja.. Snillet har spekulerat klart.
Vädret har inte varit jättebra. Det har ömsom regnat, ömsom varit sol och däremellan har det varit molnigt. Men vi har solat och badat, ätit god mat och druckit många drinkar. Jag har läst böcker och vilat upp mig.
Det bästa med veckan har såklart varit att jag fått vara typ alla dygnets timmar med Jesppson. Jag är så hopplöst förälskad i honom. Han har världens största hjärta. Ett hjärta fyllt med kärlek och omtanke. Att han är sjukt snygg är ju bara en bonus. En bonus som i och för sig räddar honom ur de flesta situationer då han gör mig upprörd eller arg.
Igår när vi kom hem möttes vi av ett vinterlandskap. Vi fick börja med att skotta snö. Det är kontraster det! På eftermiddagen hämtade jag hem Sixten. Herregud, som vi längtat efter varandra.
Det var med en lätt ångest jag ställde mig på vågen imorse. En vecka utan träning och med all inclusive. Jag var beredd på hemska siffror. Därför pustade jag lättad ut när jag bara gått upp 1,5 kg - på hektot! Det tränar jag snart bort.
Imorgon är det jobb igen. Jag är redo! Jag har packat upp, tvättat det mesta, fyllt kyl och frys och gjort matlådor. Japp. Jag är redo för en två dagars arbetsvecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar