Jinxaren

Jag jinxade det! Såklart att jag gjorde. Jag är den stora jinxaren. I måndags förmiddag ringde de från förskolan och sa att Sixten hade feber. Jag tog febern på honom innan vi åkte - jag är ju inte helt inhuman - och han var feberfri då. Jesper var så snäll och hämtade honom så jag kunde boka om måndagens utvecklingssamtal innan jag åkte hem.

Det var inte mycket med Sixten. Han var, och är fortfarande, väldigt sjuk. Vi hade en lugn eftermiddag och kväll. Vi låg mest i sängen och soffan och tittade på film. 

Det blev en jobbig natt för oss båda. Sixten hostade så han nästan spydde och vakande 5.15 och tyckte att det var dags att gå upp. Men han var ju tröttare än tröttast, och jag likaså, så vi låg kvar länge i sängen. Vi tände en brasa och myste. Det är inte jättetokigt att vara hemma med sjukt barn.

På förmiddagen skjutsade jag Sixten till sin pappa, så jag kunde ha mina planerade utvecklingssamtal.

När jag kom hem gav jag mig ut på en springtur. Det var 8 minusgrader och fast jag hade pälsat på mig ordentligt trodde jag för ett tag att jag skulle frysa ihjäl. Jag hade iskristaller i ögonfransarna när jag hade sprungit färdigt. Helt galet.

Eftersom det var tisdag och Sixten var hos sin pappa var det Ansper-tid. Jag och Jesper gosade ner oss i soffan och tittade på Bron. Sen var jag tvungen att jobba lite innan jag gick och la mig.

Jag ställde klockan på 4.49 (eftersom jag har det som en princip att inte ställa på jämna klockslag av någon anledning jag inte kan förklara) och gick upp och styrketränade innan jobbet. Jag visste att jag inte skulle hinna träna efter jobbet, ty jag hade nageltid. När jag ändå var i Lidköping passade jag på att handla några saker till den kommande resan. Jag hann knappt hem innan jag åkte för att möta upp Daniel och Sixten.  

Sixten hann sova ganska exakt 20 minuter innan han vaknade av sin hosta. Han ville inte under några som helst omständigheter somna om i sin egen säng, så jag bäddade ner honom i min. Vem bråkar med ett sjukt barn liksom? Jag var tvungen att jobba så jag satte mig bredvid med datorn i knät. Han har ett enormt närhetsbehov och vill ligga så nära så nära.

Man kan säga att det har kört ihop sig den här veckan. Daniel kan inte vab:a på grund av mycket snö i Falköping, och för att jag inte ska behöva ställa in fler utvecklingssamtal har min älskade mamma tagit ledigt från jobbet för att vara hemma med Sixten. Min räddare i nöden.