Vecka 4

Den här veckan har jag verkligen varit ur fas. Sixten har sovit oroligt, viket har inneburit att jag varit sååhå trött. Det har varit mycket att göra också, och det har känts som att min tid verkligen inte har räckt till för allt jag varit tvungen att göra. Och velat göra. Men jag har pusslat, och med hjälp av Jesper och med kompromiss från Daniel har det gått ihop.

I fredags hade jag och Lena en gemensam födelsedagsmiddag med truppen här hemma hos mig. Hon har fyllt och jag fyller ju om ett tag. Vi åt hamburgare och pratade om allt mellan himmel och jord innan vardagsrumsgolvet blev ett dansgolv. 

Herregud, vad roligt det var! Vad jag skrattade under kvällen. Så härligt!

Igår blev det inte många knop gjorda. Jag hämtade Sixten, som sovit hos mamma, och där var också Karin, Johan och barnen. Både Sixten och jag var trötta, så vi sov middag innan vi åt mat och sen åkte till Bengt och Elisabeth och fikade.

Den här dagen började riktigt dåligt. Jag blev jättearg på Sixten innan vi ens ätit frulle. Jag blev alltså vrålarg. Sixten tog det hela med ro och kom med massa bra argument för varför han gjort som han gjort och att det inte var hela världen. Så lik i sin far i det avseendet. Det gjorde såklart att jag istället fick dåligt samvete.

Medan Sixten åt frukost tränade jag, och när jag duschat kom Stella hit och lekte. Hon åkte hem vid middagstid och när vi ätit gick Sixten och jag ut. Vi tvättade bilen och grejade med grejer.

Det var verkligen så skönt att vara utomhus hela eftermiddagen. Och roligt hade vi också. Sixten råkade spruta med vattenslangen rakt på mig. Han skrattade så han tjöt. Jag skrattade inte riktigt lika mycket.

Precis innan vi skulle gå in fick Sixten syn på himlen. Han tyckte den var så fin, och ville att jag skulle ta kort på den och honom.

När vi kom in myste vi ner oss under en filt i soffan och tittade på Frost och åt glass. Eftersom han inte vilat middag idag satt han stilla nästan hela filmen. Så mysigt. Jag snuffsade in mig i hans hals och sa att jag älskar honom så mycket att mitt hjärta spricker. "Det är mycket" svarade han då. Helt rätt.

Sixten somnade så fort han la ner huvudet på kudden, och jag har återtagit min plats i soffan. Huset är i ordning, väskorna är packade, matlådor gjorda, tvättkorgen är nästintill tom, sängarna är renbäddade och bilen är ren. Nu hoppas jag att den här veckan blir lugnare än veckan som gått. Och att jag får sova bättre.