Det är knappast någon hemlighet att jag är väldigt kär i Jesper. Han hävdar att han är precis lika kär i mig, vilket jag då påpekar inte är möjligt. Vi pratar om det ibland - att det nog är ganska ovanligt att man har turen att vara tillsammans med någon som är lika kär i dig som du är i den.
Jag känner ju dock att han verkligen älskar mig, och det finns ingen som kan tanka mig så full med energi som han kan. Ibland - när jag känner mig helt uttömd, när jag gett allt jag har till Sixten, mina elever och alla måsten - kryper jag in i hans famn och tankar kärlek och energi. Som en liten parasit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar