Det våras

Det händer så mycket nu, både på jobbet och här hemma. Ibland är jag så trött när jag kommer hem från jobbet att jag känner för att lägga mig ner för att dö. Men det gör jag ju såklart inte. För nästa morgon är jag på't igen.

Det är så härligt när solen skiner. Det har den gjort en del under de senaste två veckorna. Allt blir så mycket lättare när solen skiner. Varje år vid den här tiden blir jag helt förvånad över att jag överlevt vintern. Hur gick det till liksom? Eller ja, det gjorde jag ju i och för sig knappt...

Trots att, eller på grund av, att det varit mycket att stå i har jag prioriterat min träning. Dock fick jag dra ner på distansen den här veckan. Men jag sprang fortare, så plus minus noll tänker jag i mitt huvud.

I helgen har Sixten varit hos sin pappa, och Jesper och jag har grejat ute i trädgården. Men det har blåst halv storm, så det har gått sådär. Mamma var här i fredags och hjälpte oss att kratta lite, och vi har fortsatt i samma anda. Det är så härligt att se att Bigarrå-trädet knoppar sig redan.

Vi har också sågat ner sly, klippt rosenbusken (som var nästintill ett självmordsprojekt) och jag fick vårfeeling och planterade påskliljor.

Det är myyycket kvar att kratta, men det gick liksom inte på grund av att det blåste så mycket. Fortsättning följer nästa helg.

Jag har ett litet, nej stort, sommarprojekt som vi ska påbörja också. Projekt Landet. Det är min stora skamfläck i trädgården. Nu ska det bli annat av. Jag hatar trädgårdsarbete, men det här känns roligt.

Sixten var hos Daniel förra helgen också, eftersom Daniel varit sjuk. Det känns att han varit borta två helger på rad, plus att han varit där sedan i torsdag och inte kommer hem förrän i morgon. Jag saknar ihjäl mig efter den här lille haren. Gullisen.

Nu är det inte jättelångt till påsk. Jag längtar. Inte så mycket efter ledigheten som efter god mat och påskgodis. Man ska ha något att se fram emot. Och det har jag ju. Just nu ser jag mest fram emot att Sixten kommer hem imorgon. En sak i taget.