Idag skulle min lilla pappis fyllt 78 år. Hipp hipp hurra för honom!
Det går inte en dag utan att jag tänker på pappa. Jag saknar honom och han fattas mig något alldeles förfärligt mycket. Det är en stor sorg för mig att Sixten aldrig fick träffa sin morfar, och att pappa aldrig får träffa sitt barnbarn. De hade älskat varandra.
För att överleva och få tröst är jag övertygad om att pappa är med mig och oss, trots att han inte är här fysiskt. Jag tror att han är med och ser Sixten växa upp, utvecklas och när han lär sig nya saker. Jag tänker att han ser och hör alla roliga saker Sixten säger och gör.
Jag tror också att han ser och hör mig i min vardag, och jag hoppas att han är stolt över mig och vad jag åstadkommer fastän livet inte alltid blir som man tänkt sig. Jag tror han ser att hans lilla flicka har blivit vuxen, har blivit en lärare och en mamma.
Den enda rimliga förklaringen till att han gick bort för tidigt är att han nu syns i sina barnbarn och att han bättre kan vaka över oss från där han är - ingenstans och överallt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar