Igår, när jag ställde alarmet för att gå upp och åka och jobba idag, fick jag sådan ångest. Inte för att jag skulle åka och jobba, utan för att jag inte skulle vara hemma med Sixten.
En positiv sak till som hände, som jag glömde nämna i min årssummering, var att jag fått förtroendet av mina rektorer att ha ansvar för Flexen. Det innebär bland annat att jag har ansvar för schemana för både lärarna som jobbar där, och eleverna som kommer dit. Innan jul gjordes de flesta av skolans scheman om, vilket innebar att jag också var tvungen att ändra. Så det har jag suttit med idag.
Med 20 elever och typ 10 personal är det som att lägga ett miljonbitarspussel. Men det finns ju de som lägger pussel på sin lediga tid, så det kan väl jag också göra.
När jag hämtat Sixten på förskolan åkte vi hem, tog en gemensam dusch, tände en brasa och kröp upp i sängen och myste.
Efter att jag nattat honom satte jag mig och fortsatte jobba.
När jag började göra fel på grund av trötthet vid 21.30 gav jag upp för dagen.
Nu har jag precis förklarat för en förkrossad Sixten att min bil inte krockat med hans traktor så bilen blev förstörd i bak. Han sa att jag fick låna hans verktyg för att laga den och att jag kanske var tvungen att köpa ny bil. Jag försökte förklara att han drömt, att bilen står i garaget där vi ställt den när vi kom hem. Men hur förklarar man för en två och ett halvtårigt barn att man drömmer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar