Flashback

Handen upp den som försov sig 35 minuter imorse. Jag räcker upp handen. Det gjorde inte så mycket eftersom jag alltid går upp i god tid. Visst blev vi lite sena, men vi gjorde oss ingen brådska. Hellre bli sen än att få en dålig start på dagen. För en dålig start blir det om man försöker stressa på en 2½-åring.

Idag var det så dags för Sixten att lämnas ensam på den nya förskolan för första gången. Vi pratade om det både igår och imorse, och Sixten var helt med på tåget att jag skulle åka och jobba. Glada i hågen gav vi oss iväg.

Jag var inte alls beredd på att han skulle bli så himla ledsen när jag gick. Jag menar, förra året när jag lämnade honom ensam på förskolan för första gången var jag beredd på det värsta men idag blev jag tagen på sängen. Det var ett hjärtskärande lämnande. Jag gjorde ett tvek efter att jag lämnat över honom till pedagogen. Min första impuls var att ta tillbaka honom och ta med honom hem igen, men jag bet ihop och gick därifrån. Tårarna brände bakom ögonlocken när jag gick ut genom dörren och hörde Sixten ropa efter mig. 

I bilen ringde jag till Daniel och grät hela vägen till jobbet. Min nya vattenfasta mascara är världsdålig. Jag gick raka vägen till Anders i cafeterian och fick en tröstande bamsekram. Precis som förra hösten. Flashback.

Jag ringde såklart till förskolan och frågade hur det gick. Personalen berättade att Sixten inte hade varit ledsen lång stund. Han lekte och pratade och var glad.

Idag gjorde eleverna entré. Fantastiskt roligt att få träffa dem igen. Dagen gick så himla fort, och innan jag visste ordet av det så var det dags att åka hemåt.

Jag hämtade upp Six och vi åkte direkt till stan för att veckohandla. Det ekade tomt i alla skåp här hemma, men nu är det påfyllt.

Under dagen har ett halsont smugit sig på och jag var så trött, så trött. När jag nattade Sixten somnade jag före honom. Herregudars.

Nu sitter jag och dricker honungsvatten och jobbar. Det är ju lektioner enligt schemat imorgon. Voy voy.