Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om allt jag och Karin har varit med om under vår utflykt till Lund. Men jag struntar i det eftersom jag tror att det inte är roligt om man inte var med. Som till exempel när Karin blev attackerad av en geting och gjorde allt för att finta bort den. Ja herregud, vad jag har skrattat. Jag har seriöst träningsvärk i magen idag.
I onsdags åkte jag direkt från jobbet och plockade upp Karin och vi styrde kosan söderut. Karin fick på sin lott att köra första sträckan. Vi laddade inför kvällens konsert genom att lyssna på Erik Hassles album. Men vi tröttnade båda två någon gång efter Jönköping och det var dags för ett skivbyte. Jag tycker egentligen inte om Caroline af Ugglas, men efter att ha åkt med Sara ett par gånger har hon smittat mig och det slutade med att jag fick skivan av henne. Jag tänkte att jag kanske kunde smitta Karin också. Men det gick dåligt. Efter en stund kör Karin ner fönstret och skriker HJÄLP MIG för full hals. Jag skojar inte. Hon skrek så jävla högt. Det var roligt i sig. Men att vi körde förbi ett dagis precis när hon skrek gjorde saken mycket roligare. Barnen såg helt förskräckta ut. Vad skulle de göra åt saken liksom?
På kvällen mötte K-stin och Linnea upp och vi begav oss till Mejeriet där Erik Hassle skulle spela. K-stin hade fixat så vi stod på listan och jag kände mig lite VIP. Jag var grymt förväntansfull och det bara bubblade i mig när vi stod och väntade. Jag var den i sällskapet som var mest entusiastisk. Sen kom nog Karin. Jag har i alla fall lyckats smitta henne med Erik Hassle. Och så bra han är, lille Erik. Det är som sagt tur att han är lite ugly.
För första gången på nära två veckor sov jag som ett barn den natten. Jag vet inte om det berodde på Hassle, att det blev ganska sent eller det faktum att jag hade sov-sällskap. Jag vaknade pigg och alert, och jag kände igen mig själv igen. Det var sannerligen på tiden.
Efter att Karin och jag packat bilen knökafull med hela mitt bohag och lite till, gick vi en sväng på stan. K-stin gjorde oss sällskap och vi uppdaterade varandra, smidde framtidsplaner och skvallrade över en kopp kaffe.
Lagom till att jag och Karin kom tillbaka till min lägenhet börjar det regna. Och blåsa. Det regnade och blåste jättemycket när vi skulle sätta på min cykel på cykelstället. Karin stod där vid bagaget och trixade med stället, och efter en stund tittar hon på mig och säger: ”Men hur ska det va?” (Haha, ni ska veta vad jag skrattar nu när jag skriver det här!) Och vad jag skrattade då. Karin har världens roligaste min när hon frågar detta då hon står och verkligen inte får någon ordning på cykelstället i piskande regn. Det är kallt satan, håret blåser åt alla håll och regnet rinner i ansiktet. Vilken syn det var! Ännu roligare, fast mer såhär i efterhand, var det att cykelstället var trasigt och att det var anledningen till Karins oförmåga att sätta det på plats. Vi lagade det och kunde, blöta och frusna, påbörja vår resa hemåt.
Vi hade lite snålt med bensin men planerade att stanna på det Statoil vi köpt kaffe föregående dag. Vi åkte och åkte och tillslut började lampan lysa. Vi åkte och åkte lite till och tänkte att nu måste vi snart vara där. Vi passerade flera mackar och kände att nej, nu får vi tanka i lite på en annan station. Vi svänger av, tankar på OKQ8 och medan vi gör det säger Karin: ”Nu kommer det komma en skylt – Statoil 2 km”. Vi sätter oss i bilen och kommer upp på motorvägen och vad får vi se? Statoil 2 km. Satan, vad vi garvade. Och till saken hör att jag inte bör skratta när jag kör bil med tanke på att mina ögon blir så små när jag skrattar. Min syn försämras därmed avsevärt. Men jag skrattade mest hela tiden. Som när Karin, på vägen ner, målar naglarna och torkar dem i vinddraget. Det var ju svinkallt ute. Vi åkte i vilket fall 2 km, stannade på Statoil och tankade fullt.
Den sista biten av vägen, den Karin körde, var mycket händelserik. Men jag går inte in på några detaljer eftersom jag tror att man måste ha varit där för att tycka att det är roligt och för att någon ska våga åka med Karin i framtiden.
Jag slog i huvudet på en vass hyllkant förut så blodvite uppstod. Jag började gråta för att det gjorde så fruktansvärt ont och för att jag blev så arg på hyllan. Skithylla. Skithuvud.
Om jag skulle ta och bestämma mig om den däringa lägenheten. Jag överlägger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar