I våras jobbade jag på Mariaskolan, en högstadieskola här i stan. Jag trivdes så himla bra där och jag längtar tillbaka varje dag. Det var grymt roligt att gå till jobbet varje dag och jag ville alltid att helgen skulle ta slut så jag fick åka till jobbet. Jag var själaglad när jag var bland mina elever, och även personalen gjorde sitt till. Under våren var jag klassföreståndare för en årskurs åtta. Jag har verkligen saknat dem. Mina barn.
Anna Karlsson, en lärare på Mariaskolan, fick ta över klassen i svenska. Jag och Anna blev bra polers under våren så hon och jag har fortfarande kontakt. Vi har flera gånger pratat om att jag ska komma och hälsa på och idag har jag varit där. När jag kom berättade hon att hon sagt till klassen att jag skulle besöka dem och de hade blivit glada och uppspelta. Jag kunde inte mer än sticka ut huvudet i korridoren förrän de hoppade på mig. Bokstavligt talat. De överföll mig. De skulle kramas, göra high five, känna på min lugg och knogar skulle mötas. Jag blev överväldigad. Jag höll på att börja gråta. Mina barn.
Idag har jag varit och hämtat min soffa. Svenne var snäll och hjälpte mig att bära. Det är inte första gången vi bär något tungt och/eller otympligt och alltid går det på samma sätt. Man kan dela in vårt kånkande i tre steg.
1. Det hela börjar med att jag börjar fnissa för att det är tungt, för att vi stöter i något så det blir tvärstopp eller för att jag känner att saken vi bär är på väg att glida ur mitt grepp.
2. Svenne hör eller ser mitt fniss, säger någon rolig kommentar som till exempel ”Pass på!” eller ”Men Anna! Tittar här nu…” eller ”Nej Anna! Du börjar inte skratta nu.”
3. Sen får jag ett skrattanfall. Och när jag skrattar tappar jag kraft och vi måste ställa ner det vi bär tills jag har skrattat klart. Detta upprepas tills vi nått vårt slutmål.
Idag var det inte ett dugg annorlunda. Svenne blir lite irriterad på mig samtidigt som han inte kan hålla sig för skratt han heller, när jag väl satt igång. Att bära upp soffan till lägenheten tog alltså längre tid än nödvändigt, men roligt var det.
Anna Karlsson, en lärare på Mariaskolan, fick ta över klassen i svenska. Jag och Anna blev bra polers under våren så hon och jag har fortfarande kontakt. Vi har flera gånger pratat om att jag ska komma och hälsa på och idag har jag varit där. När jag kom berättade hon att hon sagt till klassen att jag skulle besöka dem och de hade blivit glada och uppspelta. Jag kunde inte mer än sticka ut huvudet i korridoren förrän de hoppade på mig. Bokstavligt talat. De överföll mig. De skulle kramas, göra high five, känna på min lugg och knogar skulle mötas. Jag blev överväldigad. Jag höll på att börja gråta. Mina barn.
Idag har jag varit och hämtat min soffa. Svenne var snäll och hjälpte mig att bära. Det är inte första gången vi bär något tungt och/eller otympligt och alltid går det på samma sätt. Man kan dela in vårt kånkande i tre steg.
1. Det hela börjar med att jag börjar fnissa för att det är tungt, för att vi stöter i något så det blir tvärstopp eller för att jag känner att saken vi bär är på väg att glida ur mitt grepp.
2. Svenne hör eller ser mitt fniss, säger någon rolig kommentar som till exempel ”Pass på!” eller ”Men Anna! Tittar här nu…” eller ”Nej Anna! Du börjar inte skratta nu.”
3. Sen får jag ett skrattanfall. Och när jag skrattar tappar jag kraft och vi måste ställa ner det vi bär tills jag har skrattat klart. Detta upprepas tills vi nått vårt slutmål.
Idag var det inte ett dugg annorlunda. Svenne blir lite irriterad på mig samtidigt som han inte kan hålla sig för skratt han heller, när jag väl satt igång. Att bära upp soffan till lägenheten tog alltså längre tid än nödvändigt, men roligt var det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar