En helt vanlig dag på jobbet

Jag är så himla glad att jag känner att jag valt rätt yrke. För närvarande går mina elever i tvåan och trean. På lågstadiet. Inte alls de åldrar jag har utbildat mig för, men ändå samma tacksamma och givande arbete. Jag är inte en av dem som våndas över att gå till jobbet på måndagsmorgonen. Snarare tvärtom. Jag ser fram emot och längtar efter det. Det händer alltid roliga saker när man är med barn och ungdomar.
Idag när jag öppnade klassrumsdörren för min elev stannar han upp och tittar undrande på mig.
- Ska vi vara här? säger han.
- Jajjemän, svarar jag.
Han tvekar ändå och jag undrar vad orsaken till hans tveksamhet är. Jag tittar in i rummet och inser att jag har försökt baxa in honom i skolans städskrubb.
- Näe. Här ska vi inte vara, ändrar jag mig till.
Jag stänger snabbt dörren och hoppas att ingen har sett mig. Jag undrar vad min elev tänkte.

Såhär på måndagen pratar vi lite om vad som hänt under helgen. En kille hade hjälpt sin pappa att köra ved.
- Jag har också kört ved, säger jag.
- Har du?
- Ja.
- Nehe. Jag tror dig inte.
- Jo. Det är sant.
- Har du kört ved?
- Ja. Jag kan sånt. Jag kan köra motorsåg och allt.
Han granskade mig noga, sådär som barn gör, från topp till tå. Han stannade upp vid mina händer och tittade länge på mina naglar. Naglar för flera hundra och köra ved rimmar lite småilla kan jag hålla med om. Klok unge.
Det är inte första gången jag reflekterar över att jag har ena foten på landet och andra i stan. Det blev otroligt tydligt en lördag förra våren då jag stod på stallbacken och grejade med ved tillsammans med Bengt och David. Jag körde motorsåg och klöv ved med kil och slägga. Jag var fulast och äckligast i kommunen. Det led mot kvällen och jag åkte hem för att göra mig iordning för att gå på lokal. Från att hela dagen ha varit iklädd motorsågsbyxor och skogshjälm till att en timme senare ha lockar i håret, en hyfsad makeup, stora örhängen, klänning och klackar.

Vi har ett moment då eleverna ska skriva en mening, och sen ska jag skriva samma mening rätt stavad och grammatiskt korrekt. När jag skrivit meningen tittar eleven på den och pekar på ordet ”rymt”.
- Det där ser konstigt ut.
- Gör det? svarar jag.
- Ja, det ser dåligt ut. Konstigt.
- Varför då?
Han pekar på ordet, dissekerar det och säger att den bokstaven ser ut som det. Han kliar sig i huvudet. Den bokstaven ser ut som det. Han kliar sig i huvudet. Den bokstaven ser ut som det. Men ”t” är bra. Jag blev så uppläxad.
Jag gör allt för att kväva mitt kommande skrattanfall. Jag höll andan, bet mig i kinden och tårarna började rinna. När han säger: ”Här har du suddgummit” och lägger det framför mig kan jag inte hålla mig. Jag suddar ut ”rymt” och han säger: ”Du behöver inte sudda ut ”t”, det var ju inte dåligt”. Jag skrev om och han sa att nu blev det bra samtidigt som han beskådar ordet som jag skrivit exakt likadant som innan jag suddade. Söte underbare lille människobarn.