En militär i köket

Vi håller som sagt på att sätta in bergvärme i huset, och därför befinner det sig hantverkare här på dagarna. Idag när jag satte foten innanför dörren hörde jag någon ropa ”Hej och välkommen hem!” från köket. Jag blev överraskad och glad av att få ett sådant välkomnande. Av en helt okänd man dessutom. Mannen i fråga var en pratglad typ. Efter fem minuter kändes det som vi känt varandra hela livet. Han får gärna vara här varje dag när jag kommer hem. Jag kände att jag var tvungen att be om ursäkt för att det var så rörigt här hemma förra veckan. Så jag sa ”förlåt för att det såg ut som ett bombnedslag här förra veckan, men jag…”, samtidigt som det slår mig att jag säger detta till en man som precis berättat att han tjänstgjort i Kosovo. Fan. För vad vet jag, han kan ha traumatiska minnen som rör bombnedslag. Men han verkade inte bry sig. Jag skämdes lite ändå.

Jag har varit med mormor på sjukhuset idag. Sjukhus är inget ställe jag gärna befinner mig på, men för mormor skulle jag kunna dö så vad gör jag inte. Jag, och de flesta i min närhet, tycker att jag kan prata om döden lätt. Jag är inte den som undviker ämnet eller tycker att det är jobbigt eller svårt. Men jag blev helt tagen på sängen när doktorn vänder sig till mig och frågar mig hur jag upplever mormor efter morfars död. Jag kände hur ledsen jag blev när jag såg hur mormor kämpade med känslorna när hon berättade. Det skar i mitt hjärta. För både mormor och morfars skull. Doktorn tittade på mig och jag fick inte fram ett ord. Jag blev stum. Jag kände hur mormor tittade på mig. Jag stammade fram att ”ja, hon är ju inte lika glad och pigg nu”. Och jag blev varse att jag inte kan prata om döden när jag är på sjukhus, och när jag dessutom inte är beredd på det. Jag ville bara gå fram och krama mormor hårt och länge, krama henne glad, krama hennes hjärta helt igen. Söta, fina, rara, gamla mormor.