Jag tycker att det är orealistiskt och onödigt att gå omkring att längta, när man liksom inte behöver. Så när jag kom hem idag ringde jag till mitt lilla hjärta. Jag ringde till hans mamma, som berättade att min gullunge var hos sin pappa den här veckan. Hon berättade också att han pratar om mig väldigt ofta. Att det glittrar i hans ögon när han pratar om mig. Att han vill komma och hälsa på mig. Jag blev helt rörd. Jag som trodde att han glömt mig.
Jag ringde till pappan och fick prata med mitt lilla mök. Han sa att han hade väntat på att jag skulle ringa. I samma ögonblick försvann alla mina tvivel om att mitt samtal var att gå över gränsen. Om det var det, så skiter jag i det. Vi pratade i tio minuter om dittan och dattan. Jag frågade hur det gick med läsningen och han sa att det gick toppen. Jag log. Jag frågade om han läser bättre än mig nu. "Nej, inte än men snart" svarade han. Jag log bredare. Samtidigt som jag längtade mer.
Idag hittade jag min älskade penna som jag tappade bort igår. Den låg på en arbetskamrats skrivbord under massa papper och böcker. Jag vet att jag var där och rotade igår, så jag är helt skyldig till pennans försvinnande. Men galet glad blev jag när jag fann den imorse. Ordningen återställd på torpet.
Imorgon ska vi ha friluftsdag. Hela skolan ska ut och åka pulka och skidor. Det gäller att pälsa på sig. Jag skulle åka hem till mossen för att hämta varmare skor och en annan jacka förut. Ananthi och jag samåkte idag, eftersom hon har praktik i Skara och idag stämde våra scheman överens. Ananthi erbjöd sig att köra så min bil fick stå. Och när jag skulle starta den för att åka hem förut, ville den inte starta.
Jag kunde inte förstå det. Jag hade igång den imorse eftersom jag var tvungen att parkera om. Och inte en enda gång i vinter har den så lite som morrat eller dröjt vid starten, fast det varit -25. Men idag! Jag försökte och försökte. När jag satt där och höll på, gick jag igenom alla tänkbara lösningar på mitt problem. Sen bad jag bilen att "snälla, snälla starta". Men näe. Då dunkade jag huvudet i ratten. Som han i filmen Cops. Sen startade den. Då började jag skratta.
Jag ringde till pappan och fick prata med mitt lilla mök. Han sa att han hade väntat på att jag skulle ringa. I samma ögonblick försvann alla mina tvivel om att mitt samtal var att gå över gränsen. Om det var det, så skiter jag i det. Vi pratade i tio minuter om dittan och dattan. Jag frågade hur det gick med läsningen och han sa att det gick toppen. Jag log. Jag frågade om han läser bättre än mig nu. "Nej, inte än men snart" svarade han. Jag log bredare. Samtidigt som jag längtade mer.
Idag hittade jag min älskade penna som jag tappade bort igår. Den låg på en arbetskamrats skrivbord under massa papper och böcker. Jag vet att jag var där och rotade igår, så jag är helt skyldig till pennans försvinnande. Men galet glad blev jag när jag fann den imorse. Ordningen återställd på torpet.
Imorgon ska vi ha friluftsdag. Hela skolan ska ut och åka pulka och skidor. Det gäller att pälsa på sig. Jag skulle åka hem till mossen för att hämta varmare skor och en annan jacka förut. Ananthi och jag samåkte idag, eftersom hon har praktik i Skara och idag stämde våra scheman överens. Ananthi erbjöd sig att köra så min bil fick stå. Och när jag skulle starta den för att åka hem förut, ville den inte starta.
Jag kunde inte förstå det. Jag hade igång den imorse eftersom jag var tvungen att parkera om. Och inte en enda gång i vinter har den så lite som morrat eller dröjt vid starten, fast det varit -25. Men idag! Jag försökte och försökte. När jag satt där och höll på, gick jag igenom alla tänkbara lösningar på mitt problem. Sen bad jag bilen att "snälla, snälla starta". Men näe. Då dunkade jag huvudet i ratten. Som han i filmen Cops. Sen startade den. Då började jag skratta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar