Jag skulle åka med Svenne hem igår, men då startade inte hans bil. Igen. Han hade ingen kompis som kunde komma och hjälpa honom, så jag traskade iväg till Ananthi och lånade hennes bil. På så vis kunde vi starta Svens med startkablarna jag prackade på honom sist.
Hans bil stod parkerad med nosen mot en upplogad snövall. För att komma åt batteriet var vi tvungna att skuva ut bilen. Jag knödde mig in mellan snövallen och bilen, tog spjärn med fötterna mot vallen och tryckte på för kung och fosterland. Bilen ville inte röra sig. Jag tog i. Svenne tog i. Vi gungade den fram och tillbaka. Tillslut bara lossnade den. Och där stod, nej låg, jag i en vågrät position med fötterna i snövallen och händerna på motorhuven. Sven fick syn på mig och började asgarva. Men jag tycker att jag fann mig ganska snabbt och snart hade jag fötterna på marken. Bara det att det var glashalt. Mina ben gled åt alla håll och kanter. Jag fick långa benet bakåt, framåt, åt höger, åt vänster, åt sydost, åt nordväst. Allt medan jag sköt på bilen. Svenne gjorde inte mycket nytta. Han styrde lite medan han tittade på mig och skrattade så han höll på att dö. Det kan ha sett väldigt roligt ut.
Vi startade bilen och begav oss mot mossen. Jag upplyste min lille bror om att det minsann inte är första gången jag räddar honom ur situationer som dessa. Då kallade han mig för Anna Meck, vilket jag tog som en komplimang, och allt var förlåtet.
När hela vår lilla släkt var samlad kände jag att det var längesen vi träffats. Men det var ju senast i jul, och det är ju inte längesen. Jag blir varm i hela kroppen när jag är med dem. Jag kröp upp i min morbrors knä och vi höll handen medan vi pratade om dittan och dattan. Sen förflyttade jag mig till min kusin Davids knä och gjorde samma sak där. David tyckte nog också att det var ett tag sen, för han kramade tillbaka, och kittlade eller nöp mig inte en enda gång. Jag tycker om att sitta där, för David tycker aldrig att jag blir tung. Han är så stor och trygg, men framför allt stark som en oxe. Och han är en av få personer som får mig att känna mig liten. Det gillar jag.
Hans bil stod parkerad med nosen mot en upplogad snövall. För att komma åt batteriet var vi tvungna att skuva ut bilen. Jag knödde mig in mellan snövallen och bilen, tog spjärn med fötterna mot vallen och tryckte på för kung och fosterland. Bilen ville inte röra sig. Jag tog i. Svenne tog i. Vi gungade den fram och tillbaka. Tillslut bara lossnade den. Och där stod, nej låg, jag i en vågrät position med fötterna i snövallen och händerna på motorhuven. Sven fick syn på mig och började asgarva. Men jag tycker att jag fann mig ganska snabbt och snart hade jag fötterna på marken. Bara det att det var glashalt. Mina ben gled åt alla håll och kanter. Jag fick långa benet bakåt, framåt, åt höger, åt vänster, åt sydost, åt nordväst. Allt medan jag sköt på bilen. Svenne gjorde inte mycket nytta. Han styrde lite medan han tittade på mig och skrattade så han höll på att dö. Det kan ha sett väldigt roligt ut.
Vi startade bilen och begav oss mot mossen. Jag upplyste min lille bror om att det minsann inte är första gången jag räddar honom ur situationer som dessa. Då kallade han mig för Anna Meck, vilket jag tog som en komplimang, och allt var förlåtet.
När hela vår lilla släkt var samlad kände jag att det var längesen vi träffats. Men det var ju senast i jul, och det är ju inte längesen. Jag blir varm i hela kroppen när jag är med dem. Jag kröp upp i min morbrors knä och vi höll handen medan vi pratade om dittan och dattan. Sen förflyttade jag mig till min kusin Davids knä och gjorde samma sak där. David tyckte nog också att det var ett tag sen, för han kramade tillbaka, och kittlade eller nöp mig inte en enda gång. Jag tycker om att sitta där, för David tycker aldrig att jag blir tung. Han är så stor och trygg, men framför allt stark som en oxe. Och han är en av få personer som får mig att känna mig liten. Det gillar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar