Tejpad ihop

Jag är skadad. Ganska rejält, om jag får säga det själv. Jag brukar ojja mig över minsta lilla skråma. Det här är bortom det. Det här är fan ingen skråma. Jag varnar för starka bilder.

Jag gick ut för att möta de nya eleverna. Första dagen och allt. De stod där ute. Med sin pappa och tolken. När jag gick ut genom dörren hann den ikapp mig. Eller rättare sagt, den hann ikapp min häl. Och skadade den. Skadade den djupt och långt.

Jag slängde ett öga på såret. Trodde att jag jag skulle svimma. Men besinnade mig. Gick fram, hälsade, presenterade mig och höll god min. Jag stod där och höll på att spy. Jag mådde så illa. Vi stod vid ett träd och jag vet att jag tänkte att jag kunde kräkas bakom det.
Precis då gick skolsköterskan förbi och jag viskade till henne och frågade om hon hade ett plåster, och visade henne min mycket blödande häl. Det rann blod ner i min sko.
"Ett plåster?! Till det där?!!" tjoade hon. Jag ursäktade mig och sa att jag var tvungen att gå och fixa till en sak.

Inne hos sköterskan pratades det om att sy. Jag höll på att spy. Rektorn kom farande och det blev ett litet pådrag. "Vårdcentralen? Nämen vänta lite här nu. Jag har folk som väntar på mig." Efter att ha tvättat rent konstaterades det att det nog räckte med att tejpa ihop.

Jag som tycker att fötter är äckligt i normala fall. Nu är den onormal. En missfosterfot. I rötmånaden. Jag vill kräkas.

Det är så jävla synd om mig.