Frökens mugg

Förra hösten när jag bodde i Lund en sväng köpte jag en mugg att ha på jobbet. Men det har aldrig blivit av att jag tagit med den. Men idag har den invigts. Göttans kaffe som gör mig pigg och glad kommer nu att drickas flitigt ur min fina fröken-mugg.

När jag kom tillbaka efter en lektion idag så hade en av mina arbetskamrater lagt ett paket med näsdukar på mitt skrivbord. Så himla snällt och omtänksamt. De hör och ser när jag snyter mig dagarna i ända.

Jag blev glad. Tänk att en sådan liten gest kan göra någons dag.

Jag har för övrigt börjat tänka mina tankar i huvudet på danska. Det är märkligt i sig. Men det är ännu mer märkligt med tanke på att jag inte kan ett ord danska. Därför förstår jag inte ens vad jag tänker längre. Jäkla "Brottet".

En sista gång

Okej. Det här är sista gången jag beklagar mig över min fot. Nu är det färdigältat. Nästa gång jag skriver om den ska det sitta en ordentlig sko på. Det börjar faktiskt bli lite kallt att gå omkring barfota i tofflor. Det är liksom inte säsong för det längre. Skinnjacka, som hade höstpremiär idag, och barfota. Det ser inte klokt ut.

Igår, vid sänggång, började det klia på hälen. Det är bra, har jag förstått. Då läker det. Samtidigt som det kliade värkte det. Det värkte på ett nytt sätt. En läkningsvärk? Hur som. Detta gjorde att jag inte kunde sova.

Och idag har det kliat och sträckt och gjort ont. Och varje gång jag satt ner foten har det sträckt ännu mer och det känns som om såret liksom spruckit. Det är vidrigt. En vidrig känsla. Som sprider sig i hela kroppen. Så nu vill jag inte sätta ner foten alls. Förut har jag gått på tå. Nu går jag värre än någonsin. Jag hoppar nästan på ett ben. Och åker hiss.

Så. Nu kommer jag inte nämna min fot förrän den mår bra. Eller jo, om den blir sämre. Så jag måste amputera. Då lägger jag upp en bild på mig och min lösfot. En lösfot, som troligtvis kommer vara designad av Carolina Gynning.

Gynning

Jag och min bror delar en del uppfattningar. Till exempel att man inte badar på Ekudden om somrarna "för att det bara är massa hoes där". Och att Carolina Gynning är olidlig.
Därför kan man undra varför jag läser hennes blogg. Precis som man kan undra varför i hela friden jag följer Linda Rosing, nej Linda Thelenius, blogg. Men tack vare att jag läser Gynnings, och trots att jag inte gillar henne, så har jag insett att jag vill ha en tavla som hon målat.
Det här är min favorit:

Någon annan av hennes tavlor skulle också gå bra. Jag vill ha. Jättekonstigt. Men sant.

Neggofant

Jag har tröttnat på att snora och hosta. Jag har tröttnat på att ha ont i foten, halta omkring och missbruka hissen. Jag har tröttnat på att vara konstant trött, matt och depp. Jag har i en hel vecka varit en neggofant. Jag gillar det inte. Det är inte jag. Skitsnor. Skitfot. Nu får det ta mig satan vara nog.

Det känns ju som min kropp inte riktigt vet vad den ska börja reparera. Så för att få slut på dess velande, för att få ett slut på alltihop, tänkte jag chockera den med c-vitamin.

Jag vitaminboostar mig själv. Jag dricker färskpressad apelsinjuice och äter apelsin. Och tittar på "Brottet". Men nu måste jag göra något vettigt för att få titta på ett avsnitt till.

Så nu - dusch med inplastad missfosterskitfot
Sen - ett avsnitt av "Brottet"

Brottet

När jag var hos Andréa sist skickade hon med mig DVD-boxen med alla avsnitt av "Brottet". Jag la den i lådan för att gömma den. Jag vet hur det blir. Man blir helt fast och glömmer tid och rum. Som när jag satt och tittade på alla avsnitt och alla säsonger av "Buffy - the vampire slayer".

Men förra söndagen när jag började bli sjuk och det inte fanns något bra att se på tv:n plockade jag fram den. Jag tittade på några avsnitt och vart fast. Det är så himla bra och spännande. I veckan som har gått har jag tittat på ett avsnitt om dagen. De är trots allt 55 minuter långa, och dessutom 20 i antalet.

Igår låg jag här i soffan och tittade och tittade. Nu har jag bara fem avsnitt kvar. Det är så spännande. Men jag får lägga band på mig. Jag försummar annat. Nu får jag bara titta när jag gjort något redigt. Nu får jag bara titta på ett avsnitt som belöning.

Så nu - betala räkningar.
Efter det - ett avsnitt av Brottet.

Fredagsmys

För att få kärlek, omtanke och sällskap, och för att bli ompysslad följde jag med mamma hem i eftermiddags. Ja, det är fortfarande fasansfullt synd om mig. Min fot värker som satan. Det blir liksom bara värre. Idag har jag fått använda hissen för att transportera mig upp och ner, till och från min lägenhet. Det har jag inte behövt göra tidigare i veckan. Jag som anser att hissar bara är till för handikappade och lata. Lat är jag inte. Så jag måste alltså vara handikappad. Gött.

Jag ligger på soffan under en filt. Trots att vi har ett stort hus är vi samtliga; jag, mamma och Svenne i ett och samma rum. Jag älskar det. Jag älskar att ha dem nära och runt mig.

Vi hade ett litet tvjam, då boxern inte ville fungera. Plutten intog golvet och meckade lite medan mamma var mer drastisk och drog ur alla sladdar. Och voilá, så fungerade det.

Jag ligger på soffan under en filt och har min friska fot i Svennes knä. När filten glider av foten lägger han den på plats igen. Förmodligen utan att reflektera över det. Vi har ätit ostar, parmaskinka och melon. Mysigt.

Jag skrattar mig halvt fördärvad åt alla galenskaper vi gör och säger. Jag laddar mina batterier. Och det här är bästa sättet att göra det på.

GRATTIS fina fantastiska pappa som skulle haft, och Svenne som har, namnsdag idag!

Fredag

Då är den första riktiga arbetsveckan, den med elever, slut. Jag känner att jag verkligen inte har presterat mitt bästa. Jag känner mig trött och matt hela tiden. Det är kanske inte så konstigt med tanke på alla mina men. Men det är ändå tråkigt när jag känner att jag inte är på topp och att jag inte ger mitt allt. Nästa vecka är en ny vecka, och jag har sagt till mina arbetskamrater idag att de på måndag kommer få träffa den riktiga Anna.
Jaha, hur är hon då? har de frågat. Ja, hon är lite gladare, lite piggare och lite mer fart i. De förstod inte hur det skulle kunna gå till. Så jag antar att jag kunnat dölja ganska bra hur jag känt mig.

Nu har jag en hel helg på mig att vila och krya. Men nu ska jag först ner på stan och möta upp mamma.

Marsipan- och chokladglass

När jag kom hem från jobbet hann jag nätt och jämt innanför dörren förrän det var dags för en fika med das trupp. Sara har jag inte sett på hela sommaren så det var extra roligt. Hon var full av liv och sprall. Det smittade av sig på en annan som var trött och grinig.

Glad blev jag också när jag såg att Ströget fått in min favvoglass "marsipan och choklad". Den hade de bara i början av sommaren. Och nu tydligen också i början av hösten. Jag undrar om det kan ha att göra med att jag frågat efter den.

Nu är det bara en arbetsdag kvar innan helgen är här. Då ska jag sova ta mig tusan. Blir frisk, bli bra.

Sovmorgon

Jag har tagit en liten sovmorgon idag. Mitt schema är inte riktigt klart än, och idag fanns det utrymme för att sova lite längre. Så jag passade på. Egentligen borde jag vara hemma. Eller på sjukhuset. Men jag måste jobba nu när det är första veckan med eleverna.

Jag orkade inte duscha igår. Fast jag vet att jag inte tycker om att göra det på morgonen. Det är kallt och uschligt. Men jag fick lov att göra det ändå här nu på morgonkvisten. "Keep your head high, but your foot higher" tänker jag, så att det inte kommer så mycket vatten på och/eller i påsen.
Jag fick även gå och köpa en ny mascara igår. Jag har nu en till vänster öga och en till höger. Så jag inte ska smitta det friska ögat. Det är mycket ordningar nu.

Sova

Det verkar som min kropp har lite svårt att reda ut allt den drabbats av; förkylning, skadad fot och ögoninfektion. Shit, vad den jobbar. Mina små antikroppar är som tomtenissar innan jul.
Kroppen vill sova, men jag hinner inte med sånt. Fast nu har det gått så långt att jag har jag inget att säga till om. Jag ger upp och går och lägger mig.

Dagens åkomma

Mitt vänstra öga är rött, svullet, övernaturligt varproducerande och svider.

Dagens åkomma är syfilis i ögat.

Duschklar

Jag är klar för att hoppa in i duschen. För tillfället ser jag ut som en alkoholist med diabetes.

Jag får skynda mig lite tror jag. Jag har tejpat rätt hårt. Det kommer lite dåligt med blod till foten känner jag.

Tejpad ihop

Jag är skadad. Ganska rejält, om jag får säga det själv. Jag brukar ojja mig över minsta lilla skråma. Det här är bortom det. Det här är fan ingen skråma. Jag varnar för starka bilder.

Jag gick ut för att möta de nya eleverna. Första dagen och allt. De stod där ute. Med sin pappa och tolken. När jag gick ut genom dörren hann den ikapp mig. Eller rättare sagt, den hann ikapp min häl. Och skadade den. Skadade den djupt och långt.

Jag slängde ett öga på såret. Trodde att jag jag skulle svimma. Men besinnade mig. Gick fram, hälsade, presenterade mig och höll god min. Jag stod där och höll på att spy. Jag mådde så illa. Vi stod vid ett träd och jag vet att jag tänkte att jag kunde kräkas bakom det.
Precis då gick skolsköterskan förbi och jag viskade till henne och frågade om hon hade ett plåster, och visade henne min mycket blödande häl. Det rann blod ner i min sko.
"Ett plåster?! Till det där?!!" tjoade hon. Jag ursäktade mig och sa att jag var tvungen att gå och fixa till en sak.

Inne hos sköterskan pratades det om att sy. Jag höll på att spy. Rektorn kom farande och det blev ett litet pådrag. "Vårdcentralen? Nämen vänta lite här nu. Jag har folk som väntar på mig." Efter att ha tvättat rent konstaterades det att det nog räckte med att tejpa ihop.

Jag som tycker att fötter är äckligt i normala fall. Nu är den onormal. En missfosterfot. I rötmånaden. Jag vill kräkas.

Det är så jävla synd om mig.

Dvärgfångar

Jag sitter och tittar på "Fångarna på fortet". Men jag kan ju knappt titta. De där dvärgarna. Vad gör de där? Vad fyller de för funktion?

Åh! Vad jag känner obehag. Titta på dom. Jamen titta på dom! Eller låt bli. Det gör jag.

Svårt att fatta

Morfar samlade på gamla femkronor. Så alltid när jag fick en sådan gav jag den till honom. Förut när jag handlade fick jag en sådan gammal femkrona tillbaka i växel.

Jag tänkte "åh, en till morfar". Men sen kom jag ju på att morfar inte lever. Jag blev sorgsen och besviken. Det är ett och ett halvt år sedan han gick bort och jag har inte förstått det än.

Jag har heller inte förstått att Karl har flyttat, då jag igår tänkte ringa och fråga om han inte ville komma och ge mig, sjuklingen, lite kärlek och omtanke och drick kaffe.

Jag har tydligen svårt att fatta. Eller så vill jag helt enkelt inte.

Rom och Vicks

Trots min lilla förkylning bestämde jag och Ananthi oss för att gå ut igår. Säga vad man vill om det, men jag kände att jag orkade och ville så jag gjorde det. Lite alkohol tar död på bacilluskerna. Det vet ju alla - att man ska dricka whiskey när man börjar bli sjuk.
Nu är det så att jag inte är någon whiskey-drickare. Rom däremot. Det är fina grejer. Så för att förhindra ett värre förkylningsutbryt gjorde jag mig en liten häxbryggd av rom och Vicks Blue.

Ja, jag vet inte om den gjorde någon nytta. Men jag mår inte sämre idag i alla fall.

Vi hade förfärligt trevligt, Ananthi och jag. Vi lyssnade på musik, pratade, tittade lite på Sommarkrysset och spelade Fia med knuff. Jag glömmer alltid bort vilken färg jag har när jag spelar. Det skapar viss förvirring. Därför kom vi förra gången på att jag spelar med blåa och gula gubbar. Eftersom jag inte har något asiatiskt påbrå. Vilket Ananthi har.

Hon vann första omgången, och jag andra. Sen slutade vi spela. Enbart för att det skulle sluta rättvist.

Fler personer anslöt sig och sen gick vi till Björnes och dansade häcken av oss. Så himla roligt hade vi. Trötta, varma och glada gick vi och delade en pizza och skrattade åt alla tokigheter vi stött på, alternativt skapat, under kvällen.

Vågrätt

Tanken var att jag skulle göra minsta möjliga idag för att kunna göra mesta möjliga ikväll. Allt på grund av den sjudande förkylningen, Men jag är ju inte riktigt den typen. Jag har gjort müsli, tvättat, renbäddat, varit på stan, hämtat Ananthi i Lyrestad och städat. Nu har jag landat i soffan. I ett vågrätt läge.

Jag ligger och stör mig på att ljuset där framme är snett. Måste ha blivit så när jag dammade. Det får jag ändra på när jag orkar mig upp.

Jonnis ponnis har namnsdag idag. Grattis, lilla julkorv!

Present från och till mig själv

- Grattis till nya jobbet!
- Tack tack! Nämen, vad är nu detta?
- En grattis- och lyckatill-present.
- What? En present? Till mig?
- Ja, jag tyckte du var värd det.
- Ja jo..

- Ja, och du har ju tittat på den här typ fem gånger.
- Guuud ja, den är så fin!
- Precis vad jag tycker.
- Men tacke!
- Varsågod.

Halsont

Jag har haft lite ont i halsen varje morgon den här veckan. Men det har försvunnit under förmiddagen. Alla dagar, utom idag. Ont i halsen och stick bak i näsroten. Jag vet vart det här är på väg. Men neje, jag kan inte bli sjuk nu.

Så jag kurerar mig. Ligger i soffan under täcket och har fredagsmys.

Mina planer för imorgon: inte vara sjuk.

Karl, min karl

Jag har varit och sagt hej då till Karl som flyttar imorgon. Jag har bävat för den här dagen. Men samtidigt som jag bävat så har jag ju förberett mig mentalt. Det är så jag fungerar. Jag ältar, oroar mig och känner ångest långt i förväg. Ett sätt att förbereda mig inför vad som komma skall, så att det inte blir en chockupplevelse.

När vi pratade i telefonen förut sa vi att vi gör det här "snabbt, snyggt och enkelt". Det var mina ord, och Karl som känner mig bra, skrattade i andra änden. När jag cyklade dit tänkte jag att nu ska jag inte ställa till en scen. Jag ska inte göra det ångestladdat och jag skärpa till mig så Karl inte tänker på mig som den lipsill jag är.

Jag tyckte jag betedde mig. Jag satt och gjorde honom sällskap medan han packade, plockade och fixidonade. Jag pratade om dittan och dattan. Jag sa inte ett ord om att det känns skit och pannkaka. Då och då kom han och kramade om mig. Jag sa att det här kommer bli så bra. Det kommer bli så bra, så bra, så bra. Jajjemen. Så himla bra kommer det att bli.
Jag ljög så jag nästan trodde mig själv. Jag vet inte om det var min högst ljudliga suck, som kom någonstans från djupet, som avslöjade mig. För varje gång jag sa att det kommer bli bra vände sig Karl om, la huvudet på sne och log åt mig. "Men det kommer ju det!" sa jag och tyckte själv att jag lät väldigt övertygande.
Jag kan inte ljuga.

Efter en lång avskedskram och några väl valda ord hoppade jag i skorna, pep ut genom dörren men vände i trappen, sprang in igen och kramades lite till. En sista gång, till nästa gång. Kanske inte så snabbt och enkelt. Men snyggt och utan scen.

Karl är min. Fast ändå inte. Som Gollum tycker att ringen är hans fast den inte är det.

När jag stängde dörren efter mig kände jag att jag dog lite granna.

Snabbt och lätt

Okej. Nu åker jag och gör det här snabbt och lätt. Just watch me.

Namnsdagsblommor

Jag kände att jag inte kunde komma till Lena utan en liten namnsdagspresent ändå. Så på vägen dit hoppade jag av cykeln och snodde blommor i en rabatt.

Micke hade köpt en fin orkidé. Jag hade tjuvplockat i en rabatt. Tanken var densamma. Micke hade inte rakat benen. Så.. 1-0 till mig.

Onsdagsmys

Jag tänker såhär: det är inte meningen att jag ska ha koll på läget. Det är inte meningen att jag ska veta hur allt fungerar, vart allt finns och vilka uppgifter alla har. Det är inte meningen att jag ska veta vilka eleverna är som det pratas om. Det är ingen idé att känna att jag är milsår efter. För det är jag.
Jag vet att jag hade samma panik-känsla när jag började på Djäkne i våras. Jag vet att allt har sin tid. Jag vet att jag inte kan få in allt på en gång. Jag vet att det reder sig.

Efter en powernap och en dusch känner jag mig nu som en ny människa som är redo för onsdagsmys. Det ryktas om tacos. Ja, tack. Jag är svinhungrig. Dessutom är det Lenas namnsdag idag. Grattis grattis till henne! Jag har rakat benen bara för hennes skull. Det är vad hon får av mig i namnsdagspresent. Nyrakade ben. Jag tror hon blir glad.

Första dagen på nya jobbet

Jag är så trött så jag mår illa. Givetvis, precis som alltid kvällen innan första dagen på ett nytt jobb, kunde jag inte somna. Inte så mycket för att jag var nervös, utan snarare för att jag var spänd och förväntansfull. Och för att jag försöker föreställa mig hur dagen ska bli. Vilket är helt omöjligt. Men är man kontrollfreak så är man. Så försöka duger.

Jag somnade någon gång efter 2 och drömde en hemsk dröm om Johan Hellsten. Jag vaknade och var helt svettig. Jag drömde att jag skulle hjälpa honom att rymma från ett pskye där han satt inspärrad på grund av att han blivit torterad och hjärntvättad som krigsfånge. Usch, vad han var otäck och hemsk. Jag somnade om och när jag vaknade igen hade jag helt ont i magen på grund av denna dröm. Så när jag kom till jobbet var jag tvungen att skicka ett mess till honom för att få veta att han mår bra och är normal.

Idag har varit en riktig korvstoppar-dag med många nya namn, ansikten, intryck och information. Tack och lov att eleverna inte börjar förrän nästa vecka. Det ger mig tid att smälta allt lite. Första dagen på nya jobbet gick bra och allt känns bra.

Middag och bio

För att fira mitt nya jobb gick jag och Ananthi ut och åt middag på den indiska restaurangen Kingfisher och var på bio.

Det ser ut som någon har bajsat lösbajs på min tallrik, men jag åt Chicken Tikka Masala. Det var jättegott och smakade inte alls som bajs. Vi firade till och med så pass att vi drack en öl till maten.

Sen gick vi på bio och såg Inception. Det var inte direkt välfyllt i salongen när vi kom dit. Så vi kände oss som hemma och gjorde lite som ville.

Filmen var jättebra. Leonardo DiCaprio blir bara bättre och bätter för varje gång jag ser honom. Han är som ett bra vin. Typ.

Nu ska jag gå och lägga mig. Jag har faktiskt en första dag på jobbet att göra imorgon.

Inte så arbetslös

Jag är inte längre arbetslös och det ska nu firas lite granna.

Väntar

Jag ligger på mitt vardagsrumsgolv och väntar. Plågas och väntar.

Håller tummarna

Okej. Nu håller vi alla tummar och tår.

Jag mår illa. Och jag har lyckats smitta Jonna och Lena med min nervositet. Det är mina tjejer det.

Liv och död

Hur kan den ena vara så fantastiskt full av liv, medan den andra är så fantastiskt full av död?

Hur är det möjligt?

Det förstör symmetrin i mitt hem och sinne. Jag måste göra något åt det.

Kvällsstros

Jag saknar mitt och mammas kvällsstrosande. Att inte gå fort, att inte ha bråttom. Ta sig tid att stanna och titta på saker man ser och tycker är fina eller intressanta. Det är ett skönt sätt att varva ner på kvällen. Grejen är ju den att jag aldrig skulle kunna strosa ensam. Jag skulle inte kunna gå sakta eller stanna och titta på något.

Därför frågade jag Ananthi om hon inte ville gå en sväng när vi tittat på One Tree Hill. Det kunde hon tänka sig, så det gjorde vi.
Vi gick över hamnen där det pågår ett graffitimålande på siloarna. Jag har inte sett det på riktigt utan bara läst om det i tidningen. Det var mycket finare och häftigare i verkligheten. Så förmodligen gör inte denna bild rättvisa.

Vi fortsatte upp genom gamla stan. Vi tog oss tid att stanna och titta på de gamla husen. Fantiserade om hur det skulle vara att bo i det eller det. Hur det skulle vara att sitta på den balkongen en varm sommarkväll och äta räkor och dricka vin och titta ut över Vänern.

Sen stannade vi utanför banken och tittade på hus som är till salu. Och pekade på de största, finaste och dyraste husen. Sen gick Ananthi in på Oxen och köpte en Triss-lott.

Vi stannade till i en park och gungade. Det var inte igår jag gjorde det. Det var inte heller igår jag lekte i ringar. Jag var ringrostig och måste träna på det. Jag visade vart jag och Andréa tjuvrökte första gången. Under skoltid och allt. Ananthi kunde inte tro sina öron. Att jag varit en sådan huligan.

Nu ska jag hoppa in i duschen och fortsätta vara nervös för anställningsintervjun jag ska på imorgon. Den jag skulle gå på, men som jag var på i fredags men ska på imorgon ändå. Så allt blir i rätt ordning.

Söndagsgöra

Jag hoppade in i bilen och åkte ut till Jula i förmiddags. Av flera anledningar. Främst var det för att bilen sa till mig igår att den behöver olja. Jag vet inte hur man fyller på. Det är pinsamt. Men sant. Jag skulle säkert klara det, men eftersom jag aldrig gjort det kände jag att jag behövde Svennes hjälp. Han sov när jag kom så jag satte mig för att göra en av de andra anledningarna. Den tystaste anledningen.

Det går åt höst. Det innebär att jag snart måste gå från kjolar och shorts till byxor. Eftersom jag är inte är längst i stan är de flesta byxor för långa. Så mina två nya byxor klipptes av och syddes upp så de passar mina bens längd. Och därmed kan det nu bli byxväder om det vill. Inte för att jag vill det men.. jag är redo.

Jag passade på att tvätta bilen också. Det är inte gjort på hela sommaren. Om man inte räknar alla skyfall som tvättat bort det mesta av pollen och dammet. Jag tycker att det är fasansfullt tråkigt att tvätta bilen. Jag kan inte förstå varför. Jag som tycker att det är så roligt att städa och diska. Men tvätta bilen. Nej, det tilltalar mig inte.

Jag är som sagt inte så värstans lång, så jag måste stå på en pall för att nå upp på biltaket. Nu är den ren och fin. Det finns inte längre någon djurkyrkogård på fronten av bilen. Inte för att det stört mig. Jag är ju ingen djurvän. Men det finns det ju de i min närhet som är.
Jag har även uppmärksammat att det är rivmärken i lacken vid dörrhandtaget på förardörren. Det ser ut som jag desperat försökt klösa mig in i bilen. Dessa naglar. Men med lite lack var det åtgärdat. Billack alltså. Inte nagellack.

Innan jag åkte hem tittade jag på när Svenne tog sig an oljan; kollade stickan och sedan fyllde på. För att lära mig. Precis som när jag tittade på när mannen på verkstaden lärde mig hur jag fyller på vatten. Och tur att jag inte försökte mig på det här själv. För jag hade hällt oljan i hålet där stickan sitter. Inte helt rätt, sa plutten. Men nu vet jag.

Produktiv söndag

Jag planerar att ha en sådan där produktiv söndags som får alla som är bakfulla idag att vilja spy på mig istället för i toaletten eller i hinken.

Det får inte börja regna bara.

Morgonpromenader

Jag har varit ute på en lång och skön morgonpromenad. Jag hade storartade planer på att gå morgonpromenader i Turkiet också. Men värmen gjorde det motigt. Två mornar ställde jag dock klockan tidigt och gav mig ut.

Jag hade kunnat gå i timmar och tittat på allt, hittat nya mysiga gator eller gått på den folktomma stranden. Nästa gång. Jag säger bara nästa gång.

Boktitel

Innan jag dör vill jag skriva en bok. En bok som till och med litteraturstuderande som fått all sin läslust dödad av diverse universitet ska känna en vilja och ett sug att läsa. En kick-ass-grym bok med andra ord. Jag vet i stora drag vad den ska handla om. Och nu när jag dammsög kom jag på vad boken ska heta.

När jag skrivit mina uppsatser har titeln varit det sista jag kommit på. Det är liksom det svåraste. Men nu har jag kommit på en klockren. Tvetydig och bra. Så nu är ju det svåra gjort. Så bra.

Karl-abstinens

Jag mötte upp Andréa, Martin och Anton på stan. Andréa ville hitta något fint att ha på sig ikväll när de ska ut och äta middag. I andra affären vi var i beslöt sig Martin för att ta Anton med sig och gå hem. Det gjorde att jag och Andréa kunde göra stan helt på egna händer. Men Mariestads utbud är inte det största och inte heller det bästa. Vi kom därifrån med varsina par jeans. Och herregud, vad roligt vi hade. Vi blir som tokiga tillsammans. Vi måste höras väldigt mycket.

Andréa följde med upp till mig och provade igenom i stort sett hela min garderob innan hon hittade något som hon trivdes i. Jag tyckte att hon var jättefin i allt, och hade nästan gett upp när hon hittade sitt val för kvällen. Ja, man måste ju trivas själv för att det ska bli bra. Och bra hoppas jag att hon har det. Barnledig och allt.

I eftermiddag har jag varit hos Karl en snabbis. Jag har längtat efter honom som en tok. Jag kramade honom hårt och länge. Som en anakonda som ska döda sitt byte. Men jag var Karls byte också, för han kramades lika hårt han. Det är mindre än en vecka kvar till hans flytt. Jag blev gråtig och fick torka tårar. Försökte hålla inne. Men det gick inte. Och värre lär det ju bli.

Jerry Williams

Jag har "Allsång på Skansen" på som sällskap. Jerry Williams är kung.

Seg

Segt var det här idag. Jag somnade som en stock igår. Jag var så himla trött och uttröttad. När jag vaknade klockan 6 imorse trodde jag först att jag drömt gårdagen. Den var ju helt sjuk. Jag fattar inget. Jag var trötters men kunde inte somna om för det. Så jag gick upp klockan 7 och åt frukost, tittade lite på tv, gick sen och la mig igen och somnade om.

Nu har jag gjort mig i ordning och dricker förmiddagskaffe. Ser att jag verkligen borde städa. Så det kanske jag skulle ta och göra. Eller så går jag och köper lingonsylt. Eller så träffar jag Andréa på stan nu. Ja, det sista tar.

Vilken dag!

Herregud, vilken dag jag har haft! Det har gått i ett och det har varit kaos. Ett bra kaos. Men hjälp mig.

Anställningsintervjun gick bra, och medförde därför vissa problem eftersom jag var tvungen att lämna besked idag. Anställningsintervjun jag skulle på på måndag fick bli idag. Helt oförberett, stressat och konstigt. Alltså, jag vet ju inte ens vilken dag det är idag, vilken tidszon jag befinner mig i eller vad jag heter. Men jag kör i vind, och gör det tydligen bra.
Jag har ringt telefonsamtal fram och tillbaka. Till Lena som messat och frågade hur det gått. Till snälla Anna som ställde upp som bollplank och rådgivare. Till fantastiska Andreas som kom med goda råd och inside information fast han var på semester på kusten. Till facket som inte hade telefontid. Till mamma för att rådfråga. Till ena rektorn som ringde andra rektorn som jag ringde till som ringde till mig som ringde till den ena rektorn. Till mamma igen fast Svenne svarade och kom med klargörande argument och synpunkter på hela situationen. Till Karl som ringt under anställningsintervju nummer två. Till Andréa.

Det är knappt att jag hunnit äta lunch. Och jag fungerar inte utan mat, vilket gjorde att min hjärna fungerade ännu sämre. Samtidigt som jag hade tvättid - tvunget eftersom jag hade typ alla kläder med mig till Turkiet och därmed var päckliga -, var stressad för jag skulle på kalas och allt detta under beslutsångest och press.

Jag varit på kalas hos Andréa i eftermiddag. Hon bjöd på tårta och glada skratt. Hon fick receptet på Rörstrandslimpan, brödformar så hon kan baka brödet och givetvis en nybakad limpa som jag gjorde igår kväll. Jag tror hon uppskattade presenten. Jag visste att det var något hon ville ha, samtidigt som hon kommer ha nytta av det hur mycket och ofta hon vill, samtidigt som det var gjort med eftertanke och kärlek.

Nu har jag gjort reda på tvätten och tänker sitta här i soffan och ta några djupa andetag. Jag måste landa. Och fundera på vad som egentligen har hänt idag.

Vanlig dag?

- Är det en vanlig dag?
- Nej.
- Inte? Varför inte?
- För det Andréa's födelsedag!

Hurra hurra hurra!

Jag är nyduschad, nysmörjd och nyäten. Jag har klippt näshåren, strukit kjolen och tagit på mig lyckoörhängena. Nu ska jag åka på anställningsintervju och charma byxorna honom.

Fullt upp

Idag har jag färgat håret och klippt luggen för att kunna se någorlunda anständig ut på anställningsintervjun imorgon. Jag har skrivit ut mitt CV och plockat i ordning på alla mina papper. Och tittat på vägbeskrivningen. Men jag känner mig ändå oförberedd. Jag känner att jag inte riktigt landat än. Jag vet ju knappt vilken dag det är idag. Men det ska nog reda upp sig.

Jag har också hunnit med att träffa Lena och Jonna för en kaffe på Ströget. Det var roligt att ta igen förlorad tid. Dessutom är det två veckor sedan jag träffade Jonna, eftersom hon också varit i Turkiet. Vi avlöste varandra, då hon kom hem samma dag som jag åkte. När jag och mamma satt och väntade på att få boarda var hon på en annan del av Landvetter och väntade på sitt bagage. Vi pratade i telefon då och tyckte det var lite lustigt. Det kändes lite konstigt.

Från att inte ha behövt tänka på något världsligt under en hel vecka har jag helt plötsligt mycket omkring mig. På sätt och vis är det skönt. Jag tycker om att ha saker att göra.

Hemåt

Mot min vilja är det dags att dra sig hemåt. Jag ska ju trots allt på anställningsintervju imorgon. Men att lämna solen, värmen, lukterna och allt som hör utlandet till är ingen go korv. Balkonghäng med havsutsikt i 30 graders värme är goare.

Amfiteatern

Här i Side finns det en amfiteater från förr. Igår när jag och mamma var ute på vårt sedvanliga stros gick vi dit. Först satte vi oss och åt Döner Kebab på torget som ligger precis bredvid. Vi hade en fin utsikt där vi satt. Jag tycker att det är så himla ball.

När vi var här sist var den inte upplyst såhär mycket. Det är väldigt fint. Jag blir imponerad och får en släng av historiaintresse när jag går runt här i staden.

Jag frågade mamma om hon tror att de som bor här förstår vad de bor ibland för historiskt arv. Jag menar. Det är från romartiden. Det är ju hur häftligt som helst. Hon svarade nej på min fråga.

Nu ska vi ge oss ut och äta middag. Och jag kanske skulle ta och köpa det där fina armbandet jag har spanat på i flera dagar.

Och just det. Jag ska på anställningsintervju. Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiii! som jag och Lena skulle ha skrikit i falsett och kör. Lena. Låt oss skrika det tillsammans. Iiiiiiiiiiiiiiii!

Beslagtagna

Vi vet att man inte får ta med sig dryck eller mat in på hotellrummet. Vi har läst skylten och förstått. Något vi tycker är jättekonstigt. Det har vi aldrig varit med om förut. De vill sälja sitt dyra vatten i baren. Det förstår vi ju. Men det skiter vi i. Vi har köpt med oss dunkvis med vatten till vårt rum. Det har gått bra. Tills igår kväll. Då chefen för hotellet tydligen var här. Vårt vatten blev beslagtaget.

Här står våra dunkar. Beslagtagna. Jag blev fnissig när jag såg dem stå i receptionen. Men mest irriterad.

När chefen satt och åt kom en av de anställda och sa att kusten var klar. Att vi kunde smussla in vattnet på vårt rum. Och nu står de gömda i garderoben. Bara utifall att det blir en razzia.

Kvällsstros

Om kvällarna är vi ute och strosar runt i Sides gamla stad, där vi bor. Här finns massor med affärer, resturanger och barer. Det syns inte så bra på bilden, men där framme ligger havet. Tänk att gå och shoppa med havsutsikt. Det är inte fy skam.

Här finns också många kvarlämningar från romartiden. Det är så fint och historiskt.

Mamma tycker för övrigt att jag ska ansöka om att få göra en helkropps-hudtransplantation. Och då få skinnet av en mörhyad människa. Så jag slipper sola så mycket. Mamma tycker att jag tillbringar på tok för mycket tid i solen. Våra åsikter i den frågan går isär.

Life is a beach

Vi tillbringar hela, jag menar verkligen hela, dagarna på stranden. Vi är där vid halv tio och går hem vid halv sex.

Mamma sitter mest i skuggan och läser. Medan jag.. ja, jag ligger mest i solen och solar.

När vi blir hungriga går vi 20 meter och äter på strandresturangen.

Och så badar vi en del. En hel del, till och med. Jag badar lite mer än mamma dock.

Jag sa till Karl innan jag åkte att jag var tvungen att sola mig mellan fingrarna, då det av förklarliga skäl var alldeles vitt däremellan. Jag har helt sonika varit för dålig på att spreta med fingrarna när jag solat tidigare i sommar. Något jag nu ska se till att ändra på.

Dessutom är jag orolig för att mina naglar, eller ja.. gelén på mina naglar, ska torka ut av allt saltvatten. Så när jag badar har jag händerna över vattnet och spretar med fingrarna.

Hej då stranden. Vi ses imorgon!

Det här är livet!