Valborg

När klockan var typ 11.30 hade vi precis plockat undan frukosten och borstat tänderna. Ja, så sena var vi. Dels för att Sixten sov till 7, dels för att jag stannade till hos mamma på promenaden och dels för att mamma kom hit när vi åt frulle. 

Jag tänkte att det inte skulle bli något gjort idag, när halva dagen gått och vi inte fått något gjort. Men så tog jag tag i det och gjorde ett ryck. Så jag städade, dammade och moppade hela huset, vek servetter, vek tvätt och grejade lite med grejer.

När Daniel kom hem ville han hålla på lite ute och jag ville springa. Så jag satte Sixten i vagnen och ställde honom hos Daniel och gav mig ut i regnet. Inget dåligt väder, bara dåligt väglag. Jag fick slita som ett djur på den gyttjiga vägen. Men slitet visade sig ge mig ett nytt personbästa. Average pace; 4.49. Så roligt!

När jag kom hem möttes jag av en lite halvt blöt Sixten, trots att jag tyckt att jag packat in honom bra.

Och Daniel hade tänt en egen liten Valborgsmässo-eld.

När jag duschat kom mamma för att få hjälp att scanna in några papper. Medan hon var och kunde hänga lite med Sixten passade jag på att hämta några stolar hos grannen och hämta in kakorna till imorgon.

Sen förberedde jag och Sixten tacos innan det var dags för honom att bada och sova. När han somnat gott i sin säng tände Daniel och jag ljus och åt tacos framför ett avsnitt av Jordskott. 

Och efter regn kommer solsken. Härlig kväll.

De senaste två dagarna

Igår var det BVC-besök på schemat. En liten besiktning av gossebarnet, kan man säga. Han blev godkänd och som belöning fick han en spruta i vardera ben. Det blev lite gråt och mitt hår blev hårt fasthållet, men sen var det inget mer med det.

Vi åkte direkt från BVC till Öppna förskolan. Sixten tycker att det är så roligt där. Han bryr sig knappt om att jag är där, utan har fullt upp med de andra barnen och alla leksaker.

Som tisdagstraditionen säger åkte jag och Lena och handlade efter Öppna förskolan. Sixten somnade såklart i bilen hem. När han vaknade var han inte så vidare värst glad. Med mat i magen och en Alvedon i kroppen åkte vi till mamma för att hämta vatten och då blev han så glad och nöjd. Karin var också där och de underhöll Sixten medan jag, med min huvudvärk, fick kaffe på maten i mammas solsäng. 

När vi kom hem igen var Sixten så gosig. Han skulle bara sitta i knät och mysa. Inte mig emot. Han blev jätteledsen när jag tog på mig för att åka och träna, och det kändes inte bra i mitt känsliga mammahjärta. Men Daniel sa att jag allt får ta och vänja mig, och pushade mig att åka. Och när jag kom hem sov Sixten och jag fick veta att det gått bra utan mig.

Idag har Sixten varit lite loj. Han har inte velat leka själv, utan han har varit som en liten koalabjörn. Jag har burit och burit och han har suttit i knät mest hela dagen. Det var knappt att det var roligt att vara ute idag.

Vi hade bestämt träff med Karin på Östergarden (ja, ÖstergArend) klockan 17, men Sixten somnade i mitt knä typ kvart över fyra så vi vart lite sena. 

Nu sover den lille i sin säng och jag väntar på att Danne ska bli klar med sitt. Jag vill så gärna hinna se ett avsnitt av Jordskott innan jag viker in klövarna,

Sixtens 1 års-dag

Och jag då.. började gråta imorse när jag fick se att Daniel hissat flaggan för Sixten innan han åkt till jobbet. Mina känslor är all over the place. Till skillnad från för ett år sedan, då jag inte för mitt liv kunde förstå att Sixten var min. Och det är klart att han skulle firas, barnet vårt!

Vi gick ut och gick vår morgonpromenad och efter dusch och frulle gick vi ut igen. Jag hängde tvätt medan Sixten lekte på gräsmattan, och sedan lekte vi ute tills det var dags för honom att vila. 

Det är verkligen härligt och fint ute nu när det blommar och är så grönt.

Efter middagen åkte vi till Götene och badade. Bättre sak att göra på födelsedagen fanns väl inte. Och eftersom det inte var undervisning idag så badade vi i hela 50 minuter.

När Daniel kom hem tog han med sig Sixten ut och sådde grönsaker i landet och jag gav mig jag ut på en springtur. Kvällen avslutades med att Sixten fick ett paket och ett andra bad.

Det slog mig nu när jag satte mig i soffan att Sixtens leksakslåda är helt orörd. Han har varit ute hela dagen och har inte hunnit leka inne. Sunt och skönt för honom.

Kärleken jag känner för den här lilla lilla människan alltså. 

För 1 år sedan - #2

Vid midnatt funderade jag på om det inte kunde vara så att det var värkar jag kände i magentrakten, och laddade ner en app så jag kunde hålla lite koll bara utifall att.

Vid 2-tiden hade jag tre värkar inom 10 minuter och då, hade vi fått lära oss på föreläsningen, skulle man ringa in till förlossningen. Jag väckte Daniel för första gången och uppdaterade honom om läget. Men alla tre; jag, Daniel och sköterskan på förlossningen tänkte att det här bara var början på något långdraget. Sköterskan sa att det var ju mitt första barn, att det kunde stanna av och att jag skulle ta två Alvedon, en värmekudde och försöka sova.

Jag kunde inte somna. Jag låg och väntade på att det skulle bli ljust så alla skulle vakna och andades mig igenom alla värkar. Jag började må så fruktansvärt illa, så jag fick väcka Daniel som hämtade en hink till mig.

Klockan 3-isch gick jag och kissade och då kom det blod, Jag minns att jag tänkte att "Jaha, nu har det gått åt helvete. Hela graviditeten har gått för bra och nu har jag fått missfall i vecka 39". Jag väckte Daniel som tyckte jag skulle ringa in igen. Så det gjorde jag. Men "det är nog bara slemproppen, det kan fortfarande stanna av". 

Jag vankade av och an i sovrummet för det gjorde så ont att jag inte kunde sitta, ligga, eller egentligen stå eller gå. Och jag väntade på att det skulle bli ljust. Klockan 4 väckte jag Daniel och sa att "det kommer ju kännas värre än det här!" "Ja" svarade han och somnade om. 

Jag gick och kissade igen, och då kom det ännu mer blod. Jag ba "näe, vad är detta?" Väckte Daniel och så ringde jag in igen. "Det kan fortfarande stanna av. Försök att sova lite. Eller du kanske ska komma in så vi får titta på dig, du bor ju en bit bort. Men stressa inte. Ta det lugnt". 

Vi gick upp. Jag packade det sista i BB-väskan medan Daniel åt frukost och gick på toa. Då började jag spy. Jag gick in till mamma och sa "Mamma, jag mår så illa. Och det gör så jävla ont i ryggen". Mamma sa att "det är bebisen" och masserade min rygg lite grann. 

När Daniel var färdig stod vi i valet och kvalet om vi skulle ta med babyskyddet eller inte. Vi var så säkra på att få åka hem igen. Det är ju väldigt vanligt, hade vi hört. Men så tänkte vi att vi tar med det i fall.

Jag tog även med en glassbytta med lock, ifall jag skulle spy i bilen. Och locket var jag noga med, för jag tänkte att Daniel säkert också skulle börja spy, han som är så klökmagad.

Jag satt på skohyllan och andades mig igenom värkarna som kom som en hagelskur medan Daniel gick ut och körde fram bilen. När han kom in sa mamma till honom att "nu får ni nog lägga på ett kol!"

Det var nog först då som Daniel insåg allvaret i det hela. Han körde som en biltjuv till Skövde medan jag satt bredvid och ömsom andades och ömsom spydde. Så sjukt noga jag var att sätta på locket emellan. Sinnesnärvaro.

När vi kom fram till förlossningen 6.30 sköt jag in glassbyttan under bilen och sen gick vi in. Vi lämnade väskan i bilen, för vi tänkte att vi skulle få åka hem igen. Och jag väntade fortfarande på att få den där mysiga tiden när man skulle titta på film och äta god mat och mysa, som de sagt på föreläsningen att man skulle göra innan man åkte in på allvar.

Jag tyckte det tog timmar innan de kom och öppnade dörren. Vi blev mottagna av samma kvinna jag pratat med i telefonen under natten och vi blev visade till ett rum. När jag satte mig på sängen sa det poff och jag trodde att jag förblödde. Men det visade sig vara vattnet som gick. Medan jag satt på toa hörde jag hur Daniel och sköterskan viskade och tisslade och tasslade på andra sidan skynket: "hon har det kämpigt" sa sköterskan. Och medan jag satt där på toa började det trycka på. 

Snabbt skulle vi förflytta oss till ett annat rum. Men jag kunde liksom inte gå. Daniel tog mig under ena armen och sköterskan under andra. När jag kommit i rätt position såg de att jag var helt öppen och barnmorskan sa att "nu är ni snart föräldrar". Jag och Daniel fattade inget. Vi var så inställda på att få åka hem.

Det var så varmt. Jag svettades som aldrig förr. Jag var så trött eftersom jag inte sovit. Och jag var helt orkeslös eftersom jag inget ätit och dessutom spytt. Det kändes som jag låg och krystade i flera dygn. Jag sa till Daniel att "jag orkar inte mer, jag har inga krafter kvar". Daniel sa att jag skulle visa hur envis jag är. 

Jag fick lite panik när jag trodde att jag hållit på i en halv evighet och att det inte hänt något. Min största skräck är den där sugklockan. Så jag tänkte att "nu jävlar ska ungen ut!" och så tog jag i för kung och fosterland och rätt som det var kom han ut. 7.43 var klockan. Så med facit i hand hade jag inte legat där så värst länge.

Det första jag sa när jag fick se honom var att "han är så lik pappa". För det var han. Det var helt sinnessjukt. Chockartat alltihopa. Föda barn och föda en kopia av sin far. Jag kunde inte förstå att det var mitt barn de la upp på bröstet. Jag vågade in te röra mig.

När jag och Daniel pratar om förlossningen har vi två helt olika upplevelser. Jag menar på att det inte gjorde så ont. Han menar på att det tyckte jag då. Jag såg inte att Sixten var blålila och att han var kletig av fosterfett, men det gjorde Daniel. Jag såg inte heller att de skakade och drog i hans armar och ben för att han skulle vakna till. Och tur var väl kanske det.

Ja, så gick det till för ett år sedan när mitt liv blev rikare.

För 1 år sedan - #1

Ja jävlar. Jag minns det som igår. Köket var så gott som klart och jag ägnade hela dagen åt att plocka i alla lådor och skåp med torrvaror, porslin, bestick, skålar, bunkar, glas, muggar.. Ja allt. Jag kånkade och slet och bar. Hela dagen.

Jag minns så väl att mamma och Daniel var på mig: "Du måste vila dig". "Ta det lite lugnt". "Gå och vila en stund i solen". Men icke. Jag tänkte att det var ju fem dagar till BF och dessutom var jag så säker på att jag skulle gå över tiden, eftersom mamma gjort det och våra graviditeter varit i princip identiska.

Jag satt ner när vi åt middag. Och när vi skulle fika på eftermiddagen. Då propsade mamma, vänligt men bestämt, på att jag skulle sitta i solsängen. Jag ville fika fort så jag kunde fortsätta, men de uppehöll mig genom att prata om allt möjligt. Så jag satt säkert ner i 20  minuter.

Klockan 19 var jag helt klar med köket. Mamma och Bengt A åkte till stan och köpte pizza och Daniel frågade om han kunde ta en öl till maten. "Jajjemen!" sa jag. Men av någon anledning gjorde han inte det.

Mätta sjönk vi ner i soffan, Daniel och jag, och tittade på en film. 22.30 var vi i säng och 23 kände jag en känsla i magtrakten jag inte känt förut. Jag tänkte att det skulle vara borta när jag vaknade, men jag somnade aldrig. Sixten hade bestämt sig för att komma ut.

De senaste

De här senaste tre dagarna har gått fasa fort. I fredags var Daniel jourledig så medan Sixten och jag var ute och gick vår morgonpromenad, åkte Daniel med husbilen till NTF för att prova ut en bilbarnstol som passar i den. 

Min tanke var att eftersom Daniel var ledig så skulle jag i godan ro få kunna greja inför kalaset innan hans kompis David kom hit för att de skulle greja med båten. Men då fick Daniel ett infall att vi skulle åka till Babyproffsen i Skövde för att haffa den sista svarta bilbarnstolen som passar i vår husbil. Ja, det är såklart jag som vill att den ska vara helsvart och det fanns bara en sådan kvar. Ska man köpa saker så ska man väl betala för det man vill ha? Jamen, så tänker jag i alla fall.

Och när vi ändå var i köpartagen (ja, alltså vi som har köpstopp) köpte vi ett stänkskydd till spisen, en cykelsits som Sixten skulle få i födelsedagspresent av mamma och Bengt A, och sist men inte minst en sulky. 

Det här med sulky har varit en sådan där sak som tagit upp mycket av min tankeverksamhet. Jag har lagt timmar på att googla, läsa recensioner, titta och fråga runt. Men min kravlista har varit så lång att jag inte hittat någon. Nu hittade jag en som uppfyller alla krav utom ett - det att Sixten ska kunna sitta åt båda hållen. Jag fick ge mig, för alla de andra kraven uppfylldes.

Redan på eftermiddagen var vi ute och provkörde lite här i trädgården, och Sixten trivdes fint. Jag tror helt ärligt att det bara är jag som har ont av att han sitter framåt, att jag inte kan se honom. Han var så glad och nöjd. Vi får väl se hur det blir när vi kommer ut på stan bland folk.

Daniel och David höll på med båten till klockan var 19.30. Så jag kunde inte greja i lugn och ro. Sixten satt och var galet onöjd medan jag stod och rullade chokladbollar. När jag plockade undan, plockade han fram och till slut så fick jag ge upp. Jag hade inte alls gjort det jag tänkt att jag skulle gjort innan jag gick och la mig i fredags. Men Daniel sa att han kunde fixa det medan jag var på gymmet så som igår.

För igår var det lördag och senast jag följde min lördagsrutin var på påskafton. Knappt att det är en lördagsrutin längre då va? Jag har inte varit på power på fyra veckor. Och det känns idag, kan jag säga. Jag kan inte böja mig ner utan att kvida.

När jag och Lena varit på gymmet åkte jag hem, duschade och åt lite snabbt innan Daniel, Sixten och jag åkte in till stan för att hämta tårtorna. Väl hemma igen var det bara att greja med det sista innan det var dags att byta om och gästerna kom.

Sixten hade 1-års kalas för min familj och släkt. Vi åt smörgåstårta, kakor och prinsesstårta med Babblarna på. Och Sixten fick så många och fina paket. Roligt för'n.

Sixten blev jättetrött vid 19.30, när han brukar gå och lägga sig, men han kunde inte somna. Vi fick ge oss och gå ner till gästerna igen. Men inte ens när de åkt hem kom han till ro. Vi gick och la oss tillsammans vid 22 men inte ens det fick honom att somna. Efter mycket om och men och skrik och tårar så somnade han. Tack vare att han varit uppe så länge sov han till 7.30 imorse. Det gjorde inte jag, bara för det. Jag vaknade av Sixten runt 6 när han ville komma över till oss, och sedan kunde jag inte somna om. Jag låg där mellan mina två killar. Daniel höll mig i armen och Sixten höll mig i håret. Mysigt, men ändå inte riktigt mitt drömscenario för att kunna somna om. Jag låg och läste bloggar och kollade Facebook och Instagram och lyssnade på de två sovande männen i mitt liv.

Vi låg liksom två timmar efter vårt ordinarie schema idag på grund av Sixtens sovmorgon. Det har gjort att den här dagen känts väldigt kort. Men vi har ändå hunnit med att göra mycket. Det viktigaste är dock att Daniel satt spärrar på de farligaste lådorna i köket. Annars har vi plockat i ordning efter kalaset, varit ute och grejat och varit en sväng nere hos mamma.

Hur ska jag få till det?

Jag tänker mycket på hur det ska bli med min motion när jag börjar jobba. Jag fattar inte hur jag ska få till det. Så jag funderar och fnular för att komma på en lösning. But why? tänker de som inte behöver umgås med mig när jag inte fått träna. Because jag blir så en liten ragata när jag inte får mina endorfiner.

Jag känner mig själv ganska bra, och vet därför att jag inte kommer att vilja träna på de ynka timmar jag har chansen att vara med Sixten från det att jag kommit hem till dess att han går och lägger sig. Så jag har hittills kommit fram till två potentiella lösningar:

1. Jag tränar när han somnat. Men jag är ju så kvällstrött. Hur ska jag förmå mig?
2. Jag ställer klockan på arla och ger mig ut på en löptur innan jobbet.

Just för tillfället lutar det åt alternativ nummer 2. Jag är ju trots allt en morgonmänniska. Och tänk så gött att ha träningen gjord.

Och på tal om träning. Idag kom Daniel hem i tid så jag kunde ge mig ut och springa. Efter fem dagars ofrivillig vila. Mitt humör igår - no bueno. Jag blir inte älskvärd när jag inte får röra på mig. Jag tänkte att min kondition gått i dvala. Men icke! Samma average pace som sist när jag gjorde PB. Skönt för mitt psyke.

I övrigt har Sixten och jag varit på stan med Lena och Loui. Efter det plockade vi i ordning lite här hemma så att det bara ska vara att städa och duka imorgon.

Nu väntar jag på att Danne ska komma hem med pizza. Vi ska fira att han gått av jouren, nu när det inte är power på torsdagar längre.

Grönt och sippor

För några veckor sedan tänkte jag att jag kommer missa när det grönskar och blommar. Tänkte att jag kommer hinna börja jobba innan träd och blommor vaknar upp ur sin vintervila. Det kändes så himla långt bort. Men så kom lite värme och sol och så sa det poff. Till min stora glädje.

Imorse såg jag att björkarna börjar slå ut. Nu väntar jag på att det ska bli sådär illgrönt som det bara är en kort kort tid, innan det bara blir grönt.

Efter att Sixten vaknat och vi ätit frulle åkte vi till Kottholmen i Ullervad. Där var jag ofta med skolan när jag gick på låg- och mellanstadiet. Det är nu man ska åka dit. Hela holmen är täckt med vitsippor.

Vi tog den lilla omvägen via Töreboda för att hämta vaniljbullarna som min syster bakat. Jag är jättedålig på att be om hjälp med saker och ting. Jag vill gärna klara allt själv. Men inför Sixtens kalas har jag frågat både Karin och mamma om hjälp med att baka. Det är ju inte så att jag inte kommer att bidra med något själv, men det kändes som att det skulle bli lite dåligt med dopp om jag inte fick hjälp.

Eftermiddagen har vi tillbringat i Götene. Jag har träffat min vikaries vikarie, pratat med rektorn om hur min tjänst ska se ut till hösten och strosat i korridorerna och pratat med mina elever. De är ju så roliga mina små bonusbarn.

Några tankar om det här med årsdagar

Jag får en speciell känsla i kroppen när det närmar sig årsdagen av den dag pappa gick bort. Det är ju så med årsdagar, att man kastas tillbaka i tiden. Man känner samma känslor som då, och man känner samma lukter.

Jag har, ända tills nu, trott att det bara gällde dödsdagar. Men så är det inte. För nu närmar vi oss en årsdag - dagen då Sixten föddes. Och vad händer med mig? Jo, jag känner samma känslor och jag känner samma lukter. Hela min sinnesstämning är precis som den var för ett år sedan. Jag känner det i hela min kropp. 

Jag känner mig lite lättad över att det inte bara är dödsdagar som får mig att kastas tillbaka i tiden så det står härliga till. Det är alltså inte bara sorg och saknad som får mig att återuppleva en speciell tidpunkt. Det är även glädje och lycka. Hur fantastiskt är inte det? 

Jag var tvungen att gå tillbaka och läsa vad jag gjorde för ett år sedan. Se DÄR, första föräldralediga dagen. Galet.

Blommor, ÖF och storhandling

Imorse möttes jag av att mina liljor slagit ut. Efter tulpaner är nog liljor min favoritblomma. Så himla fina och jag blev så glad när jag fick se dem.

Efter vår morgonpromenad åkte vi till öppna förskolan där vi mötte upp Lena och Loui. 

Öppna förskolan ligger granne med min före detta lägenhet, och när jag bodde där fick jag se Magnolian och det Japanska körsbärsträdet blomma varje dag. Ja, när de blommade alltså. Eller, jag såg dem ju varje dag men det var ju inte alltid de var så vackra.

Som vanligt på tisdagar åkte vi vidare till Ica och handlade. Herregud, vad jag handlade. Jag fick nästan inte plats med allt i vagnen.

Sixten somnade i bilen hem och fortsatte sova i vagnen. Så pass länge att jag hann både plocka in varorna och sitta i solen en stund.

Min plan var att jag skulle ut och springa ikväll, men Daniel kom hem så sent. En liiiiten del av mig tänkte göra det nu när Sixten somnat men dels har jag inget batteri i mobilen och dels är jag så trött. Jag har varit vaken sedan 05.22. Jag får göra det en annan dag helt enkelt.

Vilken sommardag

Jag kände det redan imorse när vi var ute att gick - de varma vindarna. Jag tänkte att "det här kan bli bra". Tidigare har det varit kallt i vindarna, men inte idag.

När jag duschat, Sixten vaknat och vi ätit frulle åkte vi ner till Jula för att både hämta och lämna lite saker. När vi kommit hem igen så stannade vi ute i det fina vädret. Det blev så varmt att jag fick ta av mig i bara linnet. Så härligt!

Under helgen har vi testat att låta Sixten sova endast en gång, och då efter middagen. Men eftersom det var bad idag så kunde jag inte göra så. Jag la honom i vagnen och gav mig ut på en liten söva-promenad och medan han sov i vagnen satte jag mig i solen. 

Jag tog fram solstolen och plagg efter plagg åkte av. Till slut satt jag i bara trosor och bh. Alltså, lyckan i min kropp! Och tänk, vid samma tid förra året var jag rädd att koka Sixten i min mage när jag satt i solen. Då visste jag ju inte att det var Sixten, men ah ni fattar.

Nu låg Sixten tryggt i sin vagn och jag kunde sola utan att vara rädd för att mörda en bebis.

För en gångs skull var vi i god tid till badet. Vi brukar sladda in vid poolen två minuter i tre. Men idag kunde vi gå lugnt och sansat redan tio i tre. Det gav Sixten möjlighet att spela pajas redan innan vi börjat bada. De andra mammorna bara garvar åt honom. Ja, vad annat kan man göra när han håller låda?

Det var sista gången på simmet idag, så det var medaljutdelning på slutet. Nästa vecka är det fritt bad och sedan får jag betala. Sedan får Danne och Six åka och bada, för en annan ska jobba.

Precis när jag kommit ur duschen här hemma tittade Elin och Stella in. Roligt! Min förhoppning är ju att de ska bli bästa vänner i framtiden. Att de ska skydda och hjälpa varandra mot dumma barn i skolan, att de ska bada tillsammans om somrarna och åka skidor på vintrarna. 

Sixten har efter ett oljigt bad somnat gott i sin säng. Jag ska tänka igenom vad jag ska handla imorgon och vad jag ska beställa för tårtor innan jag går och lägger mig.

Härliga helgen

Vilken härlig helg vi har haft! Lugn och skön, samtidigt som vi fått otroligt mycket gjort.

Igår kom min morbror och kusin hit lagom till förmiddagsfikat. Eller ja, förmiddagsfika för dem - frukost för mig eftersom jag varit ute och gått min morgonpromenad innan. De kom ju inte bara för att fika. Syftet med deras besök var att hjälpa Daniel att ta ner några träd för att göra plats för det kommande husbilsgaraget.

Sixten och jag tittade storögt på. Och Sixten fick därmed inviga sina hörselkåpor.

När träden var fällda gick vi in och påbörjade vårstädningen av vårt hem. Jag bäddade rent i sängarna och lagom till det var dags att börja dammsuga kom Daniel in. Medan han och Sixten lagade middag dammsög jag övervåningen. Efter middagen fortsatte jag mitt städande. När jag var klar var hela huset dammat, dammsuget, moppat, och skurat. Bästa känslan. Och helgen till ära så pryder en bukett liljor vårt matbord. Lycka, lycka, lycka.

På kvällen åkte vi ner till mamma, där husbilen står, och packade i alla dynor och madrassen i den. För ho ha hallå, nu börjar husbilssäsongen ju! Pirrigt i våra magar.

Sent omsider kom vi hem och då var det bara att slänga Sixten i sängen, göra tacos och sätta på en serie. Dummaste vi kunde göra. Vi kan ju inte sluta titta när vi börjat, och därför blev det sent igår. Korkat, när vi vet att vi inte får sovmorgon. Tröttast vann, och det var såklart Daniel. Han vann en sovmorgon.

Sixten och jag gav oss ut på vår promenad. Hela familjen åt frukost tillsammans och sen tog vi på oss och gick ut. Daniel har vårstädat trädgården, och jag och Sixten har påtat lite i rabatterna.

Han älskar att vara ute. Det kanske alla barn gör. Vad vet jag? Han sitter i vilket fall och skrattar åt allt, den lille pajasen. När jag grävde upp en planta, till exempel, började han asgarva. Och när han tog singel ur grusgången och la i rabatten. Jag gjorde ju naturligtvis tvärtom, och plockade ur stenarna istället. Han chockade mig genom att inte stoppa in en enda sten i munnen idag. Bra Sixten!

När jag var klar med mitt gick vi till grannen och tittade på hönsen innan vi gick in och hämtade ägg.

När Sixten vilat middag gjorde han mig sällskap i köket medan jag bakade kakor till hans kommande kalas. Lagom till jag var klar kom Daniel in, och tog Sixten så jag kunde röja upp i köket och förbereda för en ny vecka.

Så nu är jag redo. Hemmet är rent, tvättkorgen är tom, äggen är tvättade, pannan är uraskad inför sotar-besöket, badväskan packad och Daniels smörgåsar är gjorda liksom matlådor till både honom och Sixten.

Vi har inte hunnit med allt jag velat hinna med. Jag hann inte ge mig ut på en springtur idag och Daniel har inte hunnit sätta upp några lås på lådorna i köket. Jag får helt enkelt inse att man inte kan hinna hur mycket som helst.

Full agenda och ett nytt PB

Vi hade mycket på agendan idag, så det var ju bra att Sixten tyckte att vi skulle gå upp 4.41. Det blir en lång dag när man går upp i tid. Och man hinner mycket. Vi var före pensionärerna på Ica, och då hade vi ändå gått morgonpromenaden, duschat och ätit frulle innan.

Jag lät Sixten sitta kvar i bilen medan jag packade in kyl- och frysvarorna samtidigt som jag pratade med lillebror på speakern i telefonen. Multitasking. Sedan åkte vi och plockade upp grannfrun och åkte för att köpa garn. Hon ska nämligen sticka en tröja till Sixten och tyckte att det var bäst att jag fick välja färger själv.

När vi kom hem packade jag ner Sixten i vagnen och gav mig ut på en söva-promenad. Jag behövde inte gå speciellt långt innan han stängde sina blå. Medan han sov packade jag in resten av varorna och sen kom Sven hit för att hämta sin båt.

Efter lunchen tyckte jag att det var dags att plocka undan påsk-sakerna. Sixten hjälpte till såklart.

När Daniel kommit hem från jobbet gav jag mig ut på en springtur. I måndags satte jag personbästa med en average pace på 5:03 under mina 5 km. På mossen-sträckan. Nu när det är ljust springer jag hellre där. Dels för att jag inte behöver oroa mig för bilar och därför kan ha vrålhög musik i öronen. Dels för att det är det tyngre. Det är ju tydligen sedan gammalt att det är lättare att springa på asfalt. 

Och idag då! Average pace 04:52. 

Vad hände liksom? Jag blev så jävla glad.

Efter dagens andra dusch begav jag mig till Töreboda för att hämta mamma vid tåget.

Ikväll tog det över en timme att natta Sixten, så vi har precis ätit korv med bröd. Bättre sent än aldrig. Det är Ack Värmlands fel. Typ det enda de pratar om är korv. Inte så konstigt att jag inte kan tänka på något annat.

En ute-dag

Vi hade en lite bökig natt inatt, Sixten och jag. Det hade jag nästan på känn eftersom han sov så mycket på dagen igår. Så kan det bli, och så blev det.

Det bästa botemedlet efter en stökig är en frisk och härlig morgonpromenad. Och det var precis vad jag fick imorse. Kyligt och soligt. Så härligt!

Fram på förmiddagen kom Karin hit för att vara barnvakt medan jag gjorde naglarna. När jag kom hem från stan sov Sixten ute i vagnen och Karin satt i solen. Jobbigt att vara barnvakt. Not. Jag gjorde dem sällskap ute i det fina vädret, och när Sixten hörde min röst vaknade han. Så vi solade oss lite alla tre.

När Karin åkt hem gick Sixten och jag in och åt mat. Sixten var tok-pigg så istället för att härja här inne och vända upp och ner på hela huset gick vi ut igen. Vi gungade och tittade på hönorna och lekte med grannens traktorer. Sixten tappade balansen när han stod vid deras sandlåda och jag hann inte få tag i honom innan han föll, så han skrapade upp kinden och under näsan.

Jag får ont i hjärtat när jag ser honom. Jag vet att han kommer vara med om mycket värre saker än detta, men ändå. Stackars plutt.

När vi kommit in och Sixten ätit mellis blev han så trött och jag kunde inte hålla honom vaken, fast han verkligen inte borde sovit. Men han la sig raklång på mage på golvet och vilade och då kände jag att det inte var humant att låta honom ligga där.