Sedan i tisdags har jag alltså gått och varit sjukfrisk. Ont i halsen, ont i kroppen och trötters. Jag har liksom gått och väntat på att förkylningen antingen skulle bryta ut eller försvinna. Men ingetdera har hänt. På fyra dagar! Igår sa jag till den att jag var trött på att vänta. Ställde den mot väggen och sa "har du inte brutit ut imorgon så går jag och tränar". Ah, så sa jag.
Så när jag vaknade imorse och kände precis som jag gjort tidigare i veckan, drog jag på mig träningskläderna och drog till gymmet. Precis som lördagsrutinen säger. Jag tänkte att jag i alla fall skulle ta det lite piano. Men det är inte så lätt. Jag är absolut ingen tävlingsmänniska, men mot mig själv tävlar jag hela tiden. Och det tar liksom överhanden när jag väl står det. Det är ett nederlag att köra en sämre tid eller med mindre vikter än vad jag brukar. Så summan av kardemumman var att jag höll på att spy rakt ut. Och eventuellt så såg jag även några stjärnor nu och då. Som om det inte var nog. Nej då. Mannen som stod bredvid mig luktade korv. Jag höll fan på att kräkas av bara det. Så. Himla. Vidrigt. Och det kommer från mig, som skulle kunna äta korv alla dagar i veckan. Typ.
Men som Ananthi sa: "träna ut bacillerna bara!" Jajjemen. Så nu kommer det ju att bli såhär: antingen blir jag kry eller också blir jag sjukers.
Om jag nu blir sjukers så måste jag passa på att handla och städa här idag. Tvättid har jag också nu i eftermiddag. Och eftersom jag är jouränka hela veckan, så får jag helt sonika dra alla lass själv. Inte nog med att det är aptråkigt att Danne har jour liksom.
Men jag känner mig fortfarande helt yr i bollen efter två timmar på gymmet. Så jag ska bara lägga mig ner och dö en smula innan jag tar tag i den här dagen och alla dess måsten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar