Linköping

Det var nära att det inte blev någon utflykt till Linköping den här helgen. Karl messade vid 12 i fredags natt och berättade att han fortfarande var på akuten. Men iväg kom jag, fast jag visste att han var tvungen att åka tillbaka till sjukhuset som igår. Jag sa att det inte spelade någon roll vad vi skulle göra eller vart vi skulle tillbringa vår dag. Huvudsaken var att vi var tillsammans.

Efter att ha konstaterat att det sannerligen är ett vackert land vi bor i, att vägen till Linköping är fin och rolig att köra, att Karin aldrig mer kommer få tillbaka sin bil, att jag är grymt bra på att sjunga och att jag bara kört fel en gång drack vi en kopp kaffe innan vi åkte till sjukhuset.

Karl skulle röntga sitt knä, som ballat ur lite. Det gick ganska fort och lätt, fast sköterskorna tvingade honom att göra konstiga saker. Under tiden vi väntade passade vi på att dela med oss av det viktigaste som hänt på sistone. Något som övriga väntande patienter nog tyckte var sådär.

Jag tyckte i alla fall att det kändes väldigt bra att Karl slapp att vara ensam på sjukhuset två dagar i rad och att jag kunde skjutsa honom så han slapp ta taxi. Jag tyckte också att det var skönt att vi kunde gå ute på stan, bland folk och bete oss som vi vill utan att folk ska börja prata och undra.

Efter att ha gått respektive haltat omkring på Ikea åkte vi hem och la oss i soffan. Jag försökte mig på att med olika knep, med kärlek och ganska mycket omtanke göra Karls knä bra. Jag vill få för mig att jag gjorde ett bra jobb.


I soffan spirade kreaktiviteten. Jag tog filtens fransar och band runt hans tår. Jag klargjorde att jag aldrig i hela världen skulle göra så på någon jag inte tycker sjukt väldigt mycket om. Med tanke på att jag tycker fötter är nasty.

Fint va? Vi låtsades att Karls tår skulle gifta sig. För när han skulle gå och hämta datorn såg det ut som de hade en slöja. En slöja lika lång som en filt.