Julledighetens sista

Och så kom det lite snö förra veckan. Med betoning på lite. Sixten blev eld och lågor och ville ge sig ut och skotta snö och åka pulka. Jag, som hade tänkt att gå min vanliga morgonpromenad, blev övertalad till att gå ut och leka i snön istället. Sixten insisterade! Och jag tänkte att man får ju passa på.

Vi skottade den lilla snön som fanns på garageuppfarten, och sedan fortsatte Sixten ute på vägen där det fanns lite mer. Gräsmattan blev också skottad. Herregud, vad han tyckte att det var roligt!

När han kände sig färdig tog vi fram pulkan och gick en sväng. Sixten var helnöjd med detta.

I fredags var jag och Jesper på bio och såg "Why him". Så rolig! Särskilt en scen. Då skrattade jag så mycket att jag fick ont i magen. Härligt!

I lördags kom Jespers mamma, pappa, hans bror med flickvän och hämtade upp oss för att åka till Leksand och gå på hockey. 

Jespers pappa är ett troget Leksand-fan och hade innan, på skämt, sagt att man var tvungen att ha matchtröja på sig för att få följa med. När vi kommit till stugan där vi skulle bo, och medan Håkan åkte och köpte mat, bytte jag om till denna:

Jag lånade den av min arbetskamrat Ingela Jobs, och jag fick Håkan att dra på smilbanden när han kom tillbaka och fick se mig. Mission accomplished.

Jag, som tillbringade hela min tonårstid huttrandes i ishallen, hade helt glömt bort det ljuvliga ljudet av klubba mot is. Jag fick rysningar. Jag kanske inte var den av oss som hejade mest högljutt, men jag satt verkligen inte heller bara av tiden. Jag tittade fokuserat och med intresse och klappade händerna när jag skulle. Det var målfest och till på köpet gick Leksand och vann. Det kunde ju inte varit bättre.

Efter matchen gick vi tillbaka till stugan och drack glögg och vin, spelade quiss och pratade. Det var så roligt och trevligt!

Igår åkte vi hem och stannade på Ikea på vägen. När vi kom hem åkte jag och hämtade Sixten. Som jag längtat efter honom. När vi gått hemma i två veckor och levt tätt inpå varandra är det tusen gånger värre att vara ifrån honom. Han kom in till min säng redan vid 23 och somnade om så mysigt på min mage.

Men idag var det tillbaka till vardagen igen, och fördelen med det är som alltid att man får längta till helgen.

Min dag i tre bilder

Igår, när jag ställde alarmet för att gå upp och åka och jobba idag, fick jag sådan ångest. Inte för att jag skulle åka och jobba, utan för att jag inte skulle vara hemma med Sixten.

En positiv sak till som hände, som jag glömde nämna i min årssummering, var att jag fått förtroendet av mina rektorer att ha ansvar för Flexen. Det innebär bland annat att jag har ansvar för schemana för både lärarna som jobbar där, och eleverna som kommer dit. Innan jul gjordes de flesta av skolans scheman om, vilket innebar att jag också var tvungen att ändra. Så det har jag suttit med idag. 

Med 20 elever och typ 10 personal är det som att lägga ett miljonbitarspussel. Men det finns ju de som lägger pussel på sin lediga tid, så det kan väl jag också göra.

När jag hämtat Sixten på förskolan åkte vi hem, tog en gemensam dusch, tände en brasa och kröp upp i sängen och myste.

Efter att jag nattat honom satte jag mig och fortsatte jobba. 

När jag började göra fel på grund av trötthet vid 21.30 gav jag upp för dagen.

Nu har jag precis förklarat för en förkrossad Sixten att min bil inte krockat med hans traktor så bilen blev förstörd i bak. Han sa att jag fick låna hans verktyg för att laga den och att jag kanske var tvungen att köpa ny bil. Jag försökte förklara att han drömt, att bilen står i garaget där vi ställt den när vi kom hem. Men hur förklarar man för en två och ett halvtårigt barn att man drömmer?

Nyår

I lördags var det ju nyår. Jesper kom med blommor, en nyårsklänning och en hatt. Alltså, jag blir så uppvaktad så det är inte klokt! Behandlad som en prinsessa blir jag. 

Vi åkte till Jespers föräldrar och åt nyårsmiddag. Tanken var att vi skulle titta på fyrverkerierna, men det var inställt på grund av att det blåste så mycket. Istället satt vi i soffan och snicksnackade, åt godis och drack kaffe och glögg. Så mysigt!

Vi åkte hem och började laga mat. Eller ja, det är ju Jesper som lagar 99% av all mat vi äter. Jag gjorde salladen. Karin och hennes Johan kom hit och firade in det nya året tillsammans med oss. Jesper blandade drinkar hela kvällen lång. Fördelen med att vara tillsammans med en bartender.

Det blev mycket skratt och tokigheter och såklart ett bra start på det nya året.

Kärleken jag känner för den här människan. Mitt hjärta svämmar över.

Igår blev det inte många knop gjorda. Vi låg i soffan och tittade på serier. Sånär som på när Jeppson var nere och städade i köket och gjorde mat till mig, fast han inte mådde bättre än jag. Hallå, förstår ni vad bortskämd jag blir? Han lagade maten på nyår, blandade drinkar, städade köket och såg till att jag fick mat fast han inte själv ville äta något. Han är bäst på att ta hand om mig och värnar om mig. Han är mån om att jag har det bra och är glad och gör allt för att det ska vara så.

Julledigheten hittills

Nu är det en vecka kvar av min ledighet. Jag känner att det var precis vad jag behövde. Inga tider att passa på morgonen, ingen stress och massor med tid tillsammans med Sixten. 

På julafton vaknade Sixten tidigt. Han var förväntansfull på dagen som han väntat så på. Vi tände en brasa, åt frulle och öppnade paket i sängen. Precis som traditionen säger. Så mysigt!

På eftermiddagen åkte vi till min morbror Bengt och Elisabeth. Vi fikade och tittade på Kalle Anka. Sixten och Stella är helt bedårande tillsammans.

Sixten och Harry är också så himla söta!

Innan middagen öppnades det paket.

Efter ett fantastiskt gott julbord, mitt första det här året, blev barnen så trötta att de somnade. Sixten och Stella intog dubbelsängen och Harry spjälsängen. Alla tre sov i samma rum. Så gulligt!

På juldagen åkte Sixten till sin pappa, och jag åkte till Götene och firade jul hos Jespers morfar. 

Det är så skönt att vara ledig. Vi går morgonpromenader, leker, pysslar och myser. 

Året var 2016

Jag brukar ju alltid summera året som gått, och tänkte göra så även i år. Men jag har suttit här ett bra tag nu utan att få ur mig någonting.

2016 har varit ett av de värsta men samtidigt bästa åren.

Jag har tagit svåra och hjärtskärande beslut, levt med ett overkligt dåligt samvete, kämpat, slitit och med envishet och hjälp klarat mig bra. Jag har blivit ifrågasatt och förolämpad, förlorat människor men stått upp för mig själv.

Det har varit slitsamt att vara ensam med Sixten, jobba som lärare med allt vad det innebär och sköta ett hus med tillhörande trädgård och hushåll. Det har funnits kvällar då jag varit på bristningsgränsen och undrat hur jag ska klara det. "Bryt ihop eller bit ihop" var det en elev som sa en gång. Att bryta ihop är inte min melodi, och dessutom inte ett alternativ när jag har ett barn att ta hand om. Jag har bitit ihop och gjort det som krävs av mig och ibland till och med lite mer än så.

Mitt i allt elände har det också funnits mycket glädje. Inget ont som inte har något gott med sig, heter det ju.

Jag har alltid känt att jag inte varit en helt egen person. Jag har velat göra alla andra nöjda och glada, och jag har gjort det som andra förväntat sig av mig. Ju äldre Sixten blev, desto mer kände jag att det var ohållbart att fortsätta så. För hur ska jag kunna uppfostra mitt barn till att bli en stark och självständig person när jag inte själv var det? I år har jag gått min egen väg, hittat mig själv och tycker om den personen.

Jag har också haft lyckan att träffa Kärleken. Ja, med stort K. Jesper tar fram det bästa i mig och älskar mig precis som jag är. Han behandlar mig som om jag vore gjord av guld och ädelstenar. Han är rak och ärlig och klok som en bok. Han är den sista jag tänker på innan jag somnar, och den första jag tänker på när jag vaknar. När det händer något, roligt såväl som tråkigt, tänker jag alltid "det här måste jag berätta för Jeppson". Han är mitt bollplank, min peppare och mitt hjärtas fröjd och glädje.

Jag tycker ju egentligen att nyår inte är något speciellt. Det ändras en siffra i årtalet. Inget mer än så. För mig är det nytt år när ett nytt läsår börjar på hösten. Men jag kan ändå inte låta bli att känna att det är skönt att 2016 är över. 2017 ska bli mitt år.